Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverker Ek, Ett par tillägg om Kellgrens sista diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett par tillägg om Kellgrens sista diktning 67
Löst all her lustre. Where her glitfring towers?
Her golden mountains, where? all darken’d down
To naked waste; a dreary vale of tears.
The great magician’s dead! Thou poor, påle piece
Of outcast earth, in darkness! what a change
From yesterday;
Däremot finnes, så vidt jag kan se, ingen vidare beröring med
Nattankarne i Sigvarths långa klagan, och ända, tycker man, är
situationen så lika Youngs i 3:dje Natten, då denne utgjuter sin
smärta öfver den älskade Narcissas död.
Vi tyckas alltså komma till det resultat att vissa partier af
dikten peka åt ett litterärt håll, andra åt ett annat, utan att dessa
inflytanden egentligen blandas. För att ej göra denna påvisning
märkligare än den är, måste jag dock framhålla, att redan Ewald’
står inne i strömningen från Ossian och Young och att Kellgren
långt tidigare mottagit starka intryck från Night-thoughts
("Förtviflan"). Af det föregående få vi dock anledning undersöka, omi
vi genom inre analys komma till samma motsats mellan diktens
särskilda delar. Läser man Sigvarth och Hilma utan att taga med
början och slutet, finner man en elegi, som ej så väsentligt afviker
från Creutz’ i typen. Det är ju en ny meter och en starkare
romantisk färg öfver Kellgrens dikt, men man ser här och där, hur
det patetiska eller roccocoerotiska sticker fram. Också diktens
poetiskt mest gripande parti, den bedårande skildringen af hur
Hilma går i kvällen, har jag tidigare och alltså tendenslöst kunnat
kalla en af romantik genomstrålad roccoco. Men när Kellgren i
inledningen låter den slocknade kärlekslyckan fördystra all naturens
härlighet och i slutet sjunger om de älskades återförening, så tyder
detta på verkligt nya källsprång. Hvad stilen angår, användas ej
utropen så forceradt, så skriande retoriskt som förut. Det intryck
af teatermonolog, som Sigvarths klagan annars så ofta ger, finnes
ej här. Man kan läsa dessa partier hvar för sig som små lyriska
dikter. Detta är däremot alldeles omöjligt med t. ex. det parti, som
börjar: "O, fly dig vill jag" . . . Denna här analyserade
motsättning, som motsvarar det tidigare omnämnda första, förvirrande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
