Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - E. Wrangel, Atterbom och Tegnér. Ett skaldemöte i Lund 1825
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Atterbom och Tegnér 83
sig så vänskapsfullt emot mig; men också hafva vi aldrig förr
riktigt personligen känt hvarandra." Hos Tegnérs vore de "både
aftnar och mornar".
Det var på morgonen sista dagen af deras vistelse i Lund som
den stora försoningen skedde. Tidigt kom bud till Geijer och
Atterbom från Tegnér, som önskade tala med dem. Tegnér, skrifver
Atterbom till sin fästmö, "höll då med oss ett högst märkvärdigt
samtal, under så mycket allvar att han därvid flere gånger utgöt
tårar och lockade dem äfven ur våra ögon. Det var då (och
således icke vid drycks-glaset) som han erbjöd mig broderskap och
vänskap, och visade sig för oss på en så verkligen skön och
älskvärd sida, att om denna sinnesstämning hos honom fortfar, många
förmånliga följder för Svenska Vitterheten visserligen skola
uppkomma afdetta vänskapsförbund."
För sin hustru berättade Geijer om denna händelse sålunda!
"Vi voro hos honom största delen af förmiddagen. Han var mild
och vek ända till tårar. Det syntes som om han tagit sig några
intryck af mig under gårdagens samtal till hjertat. Detta samtal
(i politik och litteratur) hade af mig blifvit fördt med min
vanliga,-visserligen godhjertade, häftighet, hvilka du så ofta förebrått migy
och som, Gud vet huru, lärer ge mig en ton och ett utseende af
hårdhet, under det mina ögon kunna vara fulla af tårar, och jag
tycker mig mena som bäst med hela världen. Mot Atterbom trodde
han sig ha att afbedja gammal orätt. Vi blefvo efter första
förvåningen äfven rörde. Det blef en scen, som slutade dermed att
Tegnér, liksom inspirerad, uppreste sig och under strömmande
tårar, i en slags välsignelse öfver oss uttalade hvad han af oss
hoppades och fordrade för Svenska Vitterheten. Med honom sjelf,
menade han, vore det förbi. — Den hederlige Tegnér! Han
känner sig med sitt Biskopsämbete kastad ur sin bana. Hans
redlighet gör att han vill uppoffra sig åt sina nya pligter med fullt
allvar. Men han finner dessa lika motbjudande som svåra. Hans
stift är genom gammal vårdslöshet ej i den bästa ordning. Han
har begynt strängt, men dessa nya bekymmer ha nedtyngt och
förmörkat hans sinne. Jag sade honom allt det goda som jag verk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
