Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Creutz’ »Rustan och Mirsa»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128 Martin Lamm
Om vi begränsa oss just till dessa lånade partier, kunna vi
knappast finna Lidners författaranspråk så ogrundade. Det är just
här vi möta de typiska Lidnerska stilblommorna och bombasmerna.
Och vi känna här också igen hans konstnärliga företräden.
Stormskildringen i andra akten med sitt hastiga stackatotempo har en
schvung, som betydligt mer påminner om Spastara än om Atis och
Camilla. Jag har ej ens några betänkligheter mot att tillskrifva
Lidner den förtjusande lilla matroskören. Liksom stridssångerna i
Medea röjer den en viss inre frändskap med Klopstocks antikfärgade
bardlyrik. Och den dansande daktylrytmen återfinnes i flera körer
i Medea, under det att den Creutzska metriken i allmänhet nöjer sig
med stillsamma trokéer och jamber. Med ofvanstående har jag endast
velat antyda, hvar vi kunna finna spåren af Lidners medarbetarskap.
Att exakt ange hans anpart är, som jag ofta betonat, omöjligt.
Äfven om man antager, att Lidners anpart i den poetiska
utformeringen af Rustan och Mirza varit större än Creutz velat
erkänna, blir dennes förargelse öfver att återfinna brottstycken ur
sin opera ändå psykologiskt lättförklarlig. Då Lidner arbetat efter
hans plan och för hans räkning, kunde han ju med en viss rätt
betrakta hans tillvägagångssätt som en illojalitet. Och han bör ha
känt det så mycket mer harmfullt, som han ju själf i hofvet och i
de litterära kotterierna reciterat dessa stycken och uppburit loford
för dem.
Det är också denna förbittring, som förklarar, att han ansåg
verket spolieradt genom Lidners åtgärd och dömde det till evig
glömska. Ty äfven om ett par markanta stycken tagits bort af
Lidner, ägde dock operan kvar tillräckligt med lyriska glansställen
för att förtjäna att fulländas. Jag erinrar blott om Mirzas aria i
första aktens tredje scen, om den härliga växelsången mellan "en
Matros och ett Fruentimer" i samma akts femte scen och framför
allt om den fjärde scenen i andra akten, dramats stora kärleksscen,
där Rustan räddar Mirza ur böljorna och med en kyss återväcker
henne till lifvet. Här om någonsin igenkänna vi Atis och Camillas
skald. Här ha vi en af dessa "rörande scener", där språket — som
Creutz säger i sitt bref till Gustaf III — "äger sin enda skönhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
