Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Moetensen, Riddar S:t Jöran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Riddar S:t Jöran 45
studerat i Lund och Upsala, tjänstgjort i hufvudstaden och på
Västkusten, deltagit i mångahanda praktiska företag och därunder lärt
känna många människor af olika samhällsklasser. Han hade
genomlefvat den stora litterära striden, som trots alla dagens
småaktigheter på ytan, gömde på vidtgående principspörsmål. Med kanske
ännu lifligare intresse hade han sedan sin tidigaste ungdom följt de
politiska striderna; efter bosättningen i Stockholm hade han som
publicist då och då själf ingripit och sagt sitt ord i dagens frågor,
och vid 1823 års riksdag hade han suttit som sekreterare i ett af
utskotten. Allt detta hade förskaffat honom mycket intim kännedom
om de makter och personligheter, som voro i rörelse. Hans duglighet
såsom ämbetsman var pröfvad och erkänd, och den hade äfven
belönats med vissa framgångar. Men han hade också haft tillfälle att
besanna Shakespeares ord om "de sparkar, som odågan ger den tåliga
förtjänsten." Dylika erfarenheter hade underblåst det oroliga
missnöje, som var honom medfödt och kanske öfver höfvan skärpt hans
öga för omgifningens svagheter.
Af stor betydelse för hans utveckling hade deltagandet i tyska
och norska fälttågen varit. Erfarenheterna därunder vidgade hans
blick, så att han såg djupare och längre. Han hade lärt sig förstå,
att mänsklighetens historia icke är afslutad med en generations
strider, utan att den forsätter sig medelst ett gradvis urval genom
tiderna efter det gamla ordet: många äro kallade, men få utvalda.
Ungdomens alltför trosfasta och sangvinska rationalism, som tror
att allt samhällsondt låter bota sig genom några enkla formler, hade
blåst bort under lifvets strider. Därute på slagfälten och vid de
nattliga bivuakeldarne hade han insett religionens nödvändighet för
individen och samhället. Han hade kommit till insikt om, att
tidsrörelserna, äfven om de reste sig som skyhöga vågor, endast voro
en ögonblickets lek af dp eviga makter, som i det osynliga styrde
människosläktets vandring mot obekanta mål. Många illusioner
hade han förlorat, men sin djupa ärlighet, sin brinnande rättskänsla
hade han kvar. De voro malmen i hans väsende. När han såg
dessa kränkta, förjagades löjet från hans eljest sällan allvarliga
ansikte och harmen gnistrade i hans ögon. Han var en mogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
