Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Moetensen, Riddar S:t Jöran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58 Johan Mortensen
Äfven för Humblom har Livijn säkerligen haft lefvande modell.
Han har åtskilligt att göra med tidningarna. Humblom yttrar äfven,
att om han icke vunne framgång på tjänstemannabanan, ärnade han
blifva tidningsman. Han har befattat sig med politik, men ej förrän vid
sista riksdagen, då han sökte blifva cancellist i Bondeståndet, men
gick därom miste, troligtvis, emedan sekreteraren ej förrän under
Riksdagens lopp lärde att rätt känna honom, såsom han själf
försäkrat honom.
Åtskilliga af dessa drag passa synnerligen väl på en person,
hvilken Livijn ofta förföljt med sina sarkasmer, nämligen S. L.
Theorell. Denne var liksom Humblom jurist, men lifligt verksam i
journalistiken. Livijn kallar honom i flere artiklar "den store
obetydlige" och angriper honom för hans högfärd och egenkärlek och
brist på djupare kunskaper. Livijn angriper honom också för hans
uppträdande i flera mycket omtalade processer och förebrår honom
att endast krusa för de maktägande och förnäma. Liksom
Humblom dömer han till fördel för dem, som hafva makt och pängar.
Theorell var nära lierad med Anckarsvärd och gick dennes ärenden
liksom Humblom är nära förbunden med klädmäklaren. Vid
riksdagen 1823 spelade han en viss roll, i det han "skref memorial,
som han stack i händerna på bönderna". Sådan var Livijns
uppfattning af "Selma Laura T.", och det torde icke kunna bestridas
att denna till en viss grad öfverensstämmer med skildringen af
Humblom.
I Väderhanen, som i stormen låter höra sin röst från tyska
kyrkans torn, igenkänner man med lätthet, såsom redan sagts, Argus
Johansson. Livijn har mästerligt parodierat hans stil och åsikter,
man hör honom nästan skrika sig in i öronen. Redan tidigare hade
Livijn i Markalls sömnlösa nätter förlöjligat honom i några kvicka
verser. Livijn kallar honom äfven Kongl, sekter Väderhane och i
denna egenskap uppträder han vid den upplystes begrafning, där han
införes med följande ord: "Nu hördes fnaskande, träfvande, petande,
skrapande och slutligen fnysande." Ingen samtida skulle tvekat om
hvem som afsågs med dessa ord. Järnstången, som uppbär
Väderhanen, är säkerligen G. Scheutz, som var den ursprunglige redak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
