Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök, Dikter af Stagnelius i handskrift af Vitalis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dikter af Stagnelius i handskrift af Yitalis 109
Sist, jag matar —
Af Blodet röda
skall han suga.
Jämförelsen visar, att den moderna dikten strof för strof svarar
mot den isländska; den senares tredje och fjärde strofer ha dock
sammanslagits till den förras tredje strof. Motiven äro alltigenom
de samma, men den poetiska instrumentationen är i efterbildningen
ojämförligt fylligare.
Det är synnerligen lätt att i denna yppiga utsmyckning af
originalets kärfva linjer igenkänna Stagnelii individuella smak. I r. 3
inför han rätt omotiveradt en af sina favoritföreställningar: de
susande lundarna.1 I r. 11—14 ger han en skildring af festens
glans och prakt, med gyllene bänkar, skummande horn och
flammande lampor, som svarar noga mot hans fantasis epikureiska
läggning.2 I r. 20 inflätar han ett begrepp, som är ytterst vanligt hos
honom: julron.3 I r. 22—23 behandlar han ett för honom typiskt
rörelsemotiv: en kvinna "med bäfvande gång", hvilket i sista hand
går tillbaka till Tegnérs Landtvärnssång.4 I r. 39 skildrar han,
hur Ingeborg flyr i nattens och tystnadens famn (ty detta är
betydelsen af det oklara uttrycket "flygtande där"); draget är
betecknande för den skald, som skulle dikta sonnetten öfver Tystnaden
(II, 203), och som i elegin Till Natten (I, 211) kastade sig i
tystnadens famn för att lindra sin smärta. .
Det som har frestat Stagnelius till att behandla sagomotivet
ligger i öppen dag. Den döende kämpen, som för sista gången
erinrar sig de jordiska fröjderna, det är i viss mening Stagnelii egen
situation, allt från den tid då sjukdomen satt sin prägel på hans
tillvaro. I grund och botten är ämnet i Hjalmars Dödssång
detsamma som i Menskliga Lifvet: njutningsminne och
förgänglighets-känsla. Skillnaden är blott att motivet i Hjalmars Dödssång blifvit
objektiveradt, att utsikten mot det transcendenta afskurits och att
1 Se härom Studier i Stagnelii ung’ domslyrik, s. 107.
2 Jämför a. a., s. 112. Betecknande är också i r. 27 »de glänsande tågen».
3 Se härom Kommentaren, s. 13.
4 Se härom Studier i Stagnelii ungdomslyrik, s. 125—127.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
