Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök, Dikter af Stagnelius i handskrift af Vitalis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fru Lenngrens prosabidrag i Stockholms-Posten än en gång 121
tivet, det rent yttre stoffet, som fru Lenngren enligt Hjertén skulle
hämtat från det lilla prosastycket i Stockholms-Posten, och Hjertén
betonar uttryckligen att det senare icke har något konstvärde
(Fabel och anekdot, s. 241—42). Detta slags påverkan kan alltså inte
ställas i paritet med den likhet i det psykologiska greppet och den
estetiska formen, som min undersökning sysslade med att fastställa.
Men därtill kommer att invändningen synes mig föga vägande.
Ifrågavarande fabel är nämligen — hur det än må förhålla sig med
dess källor — ett inlägg i en litterär debatt, såsom afslutningen
visar ("I Auctorer och Författare! gören Eder nytta af denna
Fabel. Det är ett elakt tecken, då folk af merite förkastar, men
ännu värre då dumhufvun berömma"). Man behöfver knappast
heller förbli okunnig om åt hvad håll den syftar, ty den läses
(Stockholms-Posten 1784, n:r 26) omedelbart under en hyperbolisk,
svam-lig och sällsynt osympatisk hyllningsdikt till Lidner, Spastaras
dygdige författare, hvari det icke fattas utfall mot känslolösa kritici.
Uppenbarligen utgör den en ironisk parad, som afsiktligt placerats
direkt efter lofsången. Gifvetvis måste den i så fall ha emanerat
från tidningens redaktörer eller någon dem närstående person.
Jag vill då fråga: ifall detta fabelmotiv femton år senare
dyker upp i fru Lenngrens diktning, beröfvadt den aktuella
anspelningen, men amplifieradt och artistiskt utmejsladt — är detta ett
faktum, som talar mot mitt påstående, att fru Lenngren
medarbetat i Stockholms-Posten äfven på prosa? För min del tycker jag
tvärtom.
För Warburg synes det vara nästan ett axiom, att fru
Lenngren omöjligt kan ha lämnat andra bidrag till sin mans tidning än
de versifierade; i grunden hvilar väl denna åsikt på det faktum,
att hon själf erkänt författarskapet endast till poemen. Men
betänker man, hur föga värde man vid denna tid måste ha tillskrifvit
några skämt, som icke voro klädda i den strängare och
anspråksfullare versformen, så ligger det icke något som helst underligt i
tystlåtenheten.
För min del skulle jag ha lust att vända fullständigt upp och
ned på axiomet genom ett mycket enkelt och spetsborgerligt reson-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
