Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gunnar Biller, Byron i den svenska litteraturen före Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Byron i den svenska litteraturen före Strandberg 129
Johan Henrik Thomander, känd såsom en stor beundrare och
öfversättare af Byron, skrifver om denna tidningsfejd i ett bref till
Dahlgren,1 att han finner Litteratur-Tidningen ganska orättvis, och
att Argus i omdömet om Don Juan har mer rätt än fosforisterna.
" Sedan hvilken tid hafva dessa beslutat att efter tio Guds bud döma
om estetisk förtjänst?" frågar han. Och han påpekar de ganska
tydliga inkonsekvenser, hvartill de göra sig skyldiga, och slutar
med följande rader: "Sin tro på Jean Pauls kapitel om humor
oaktadt, har Uppsala-tidningen klandrat hans [Byrons] många lokala
illusioner, icke mindre än hans anstötlighet. Underbart, att Don
Juan blir evinnerligen förtappad inför samma heliga domstol, som
kanoniserat Tom Jones, Tristram Shandy och die
Wahlverwandt-schaften".2
Efter anförda bevis på huru ringa Atterbom skattade Byron,
blir man något förvånad, när man i Svea (haft. 13, 1831) finner en
hyllningsdikt till Byron af Atterboms hand, skrifven 1828, "i
anledning af hans portrait, erhållet såsom julklapp", såsom en not
upplyser. Man skulle kunna tänka sig, att förklaringen låge uti
att Byrons sällsynt fängslande drag så gripit den svenske
romantikern, att den sköna ytan kallat fram för honom blott det, som
var vackert och tilldragande af dennes inre. Men vid
genomläsningen af denna sång finner man, att orsaken måste ligga djupare,
ty Atterbom har verkligen sökt förstå Byron. Han skildrar i
gripande distika, hur han drömmer sig från "Venezias murar", inom
hvilka han en gång haft lyckan att se Byron, till dennes gamla
slott i dess stolta, på en gång skrämmande och tjusande förödelse,
dit den döde skaldens ande stundom "sväfvar i nattlig musik".
Skulle man tro, att det vore den vrede kritikern i
Litteratur-Tidningen, som besjunger
1 21 april 1825. Se Ahnfelt, Tankar och löjen af J. H. Thomander, s. 35!
2 Däremot misstager sig Thomander, då han säger: »Den otrogna makans
oändligt sköna bref till Don* Juan, sin älskare, tyckes i synnerhet hafva väckt
Uppsalaboernas förargelse». Tvärtom äro dylika känslofulla episoder nästan
det enda, som funnit nåd inför Atterboms ögon, såvida jag rätt förstått hans
recension.
Samlaren 1912. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
