Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Bidrag till kännedomen om Kellgrens journalistiska verksamhet i Stockholmsposten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122 Martin Lamm
ning efter något utländskt ordensskämt. Att Kellgren haft sin hand
med vid författandet synes mig dock troligt af den ironiska
inledningen: "I en tid, då Ordens förrättningar blifwit bland Nationens
allmännaste och wigtigaste yrken, då gubbar och pojkar, Herrar
och drängar, rika och tiggare förenas til bröder, utan twifwel för
at älska och bistå hwarandra på Broderligt sätt, tyckes ingenting
wara wärdigare och tillika angelägnare, än at med al möjelig flit
studera Ordens-Historien ..."
Ett litet ordensskämt, som återgår till tiden för Kellgrens
informatorstjänst i det Meyerfeldtska huset, synes man mig ha i det
i Stockholmsposten 1781 283 införda "Tal i et Ordens Sällskap,
bestående af 7 och 8 årige Adelsmän". Dylika små leksaksordnar
voro vid denna tid på modet i den förnäma världen, och skaldiska
informatorer hade allt ifrån Runius’ tid fått leverera de
vältalighetsstycken, hvarmed deras unga disciplar briljerade. Här är det
tydligen den yngste af de tvänne små grefvar Meyerfeldt, som
stodo under Kellgrens information — Axel Fredrik, som år 1777
vid 8 års ålder antogs till krigstjänst — som varit Kellgrens
språkrör och parenterat öfver "den sanna förtjensten". Med
äkta riddarhuspondus låter Kellgren honom vända sig till sina små
ståndsbröder: "I glömmen alla edra leksaker för stridswapnen;
det skönaste luktvatten för krutröken, barnskallran för trumpetten
och den sötaste såckerbakelse kan ej lacka eder tilbaka från Ärans
bana. I skratten åt döden på walplatsen, såsom I förut skrattat
åt Ali på Operan." Den sista allusionen på en af hufvudpersonerna
i Marmontels Zemire och Azor, till hvilken Kellgren som bekant
år 1778 skref en prolog, visar, att talet ej kan härröra från någon
af Kellgrens tidigare konditioner. Talet söker att vederlägga tron
på att anor ge förtjänst, "den löjeliga inbillning, at någon annan
förtjenst är wår, än den som är wår". Det är, som vi erinra oss,
ett af Kellgrens favorittemata just från dessa år; det återklingar
både i Satir öfwer Förtjänsten och i Mina Löjen. Och vi återfinna
ju samma sats, formulerad på samma sätt, i salig Dumboms tanke
om Börden:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
