Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Bidrag till kännedomen om Kellgrens journalistiska verksamhet i Stockholmsposten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142 Martin Lamm
nästan alla passiva, och grunda sig på försakelse. Den sinliga
kärleken, hämd, wrede, äregirighet, stolthet äro alla bannlyste af den
Christna Sedoläran, utan afseende på deras driffjädrar eller föremål, och
hwad lämnar den oss i stället? Tro, Hopp, Bön, Tålamod, Ödmjukhet,
egit Förnedrande, Kallsinnighet mot oförrätter." Man kan ej undgå
att se den inre släktskapen med Rousseaus naturtillstånd och med
hans teckning af antik dygd och manlighet i den första discoursen.
Såväl i uppsatsen "Om det Täcka" som i "Oxarne" går Kellgrens satir
ut öfver den moderna, effeminerade kulturen, öfver en tid, "då
dygden ersättes genom artighet, skickeligheten genom rikedomar, snillet
genom coeffuren, hjeltemodet genom krut." Ironiskt beklagar han
de stackars naturfolkens okunnighet och brist på civilisation: "De
kände ej ännu konsten at plantera alléer, at bygga fontainer, at
gjuta Christallkronor... Man lefde ännu utan målare, utan bildhuggare,
utan Musici, utan danseurer, kackar, hårfriseurer och barberare."1
Ser man nogare efter, finner man dock en rätt stor skillnad
mellan Rousseaus och Kellgrens naturideal. Hans naturmänniska är
ej den ädle vilden med hans medfödda godhet; det är barbaren, rå,
vild, grym, men därför också hjältemodig, storsinnad och
dödsföraktande. Det är den primitiva människan, sådan som vetenskapen
vid denna tid uppfattade henne, och hos flera af encyklopedisterna —
exempelvis Diderot — finna vi en naturmänniska, som ganska
mycket liknar Kellgrens. I samband härmed står också hans
förhärligande af det rent hedniska hos antiken, som han också liksom
Diderot uppfattar som en tid, då de starka drifterna och de kraftiga
personligheterna hade friare spelrum. Hos Kellgren är denna
längtan tillbaka till en tid med kraftigare människor mer än en litterär
tes. Själf ett äkta barn af sin tid med en svag fysik och ett förstördt
nervsystem, hyste han ett naturligt svärmeri för det blodfulla och
brutala och kanske mest af allt för det sexuellt manliga. Man kan
se det framskymta i hans ofvannämnda uppsatser (se t. ex. ofvan
s. 112) och kanske ännu mer i hans bref. Han älskar att spela
rollen af burdus, en smula grofkornig sanningssägare, som illa trifves
i konvenansens tvångströja. Det finns knappt något uttryck, som i
hans mun får en föraktfullare klang än "god ton".
1 Jfr också hans halft skämtsamma prisande af »de vilda» i Mina Löjen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
