Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Albert Nilsson, Jakob Fredrik Neikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jakob Fredrik Neikter 237
oss är den förste som studerar folkvidskepelsen rent objektivt från
kulturhistorisk och psykologisk synpunkt. Neikter lämnar mycket
utförliga beskrifningar på folklig vidskepelse af alla slag, men
ingenstädes framgår det af hans yttrande, så vidt jag kunnat finna,
att han senterat poesien i folkmytologien eller haft en aning om att
i denna lågo förborgade poetiska rikedomar, som diktningen en gång
kunde tillgodogöra sig. Häri torde skillnaden bestå mellan honom
och romantikerna.
Som ofvan är nämndt, diskuterar Neikter geniet mest i dess
förhållande till smaken. Geni och smak fattade fransk-klassicismen
som två mycket olikartade gåfvor, och det syntes som en sällsynt
lyckträff, om de hos någon författare funnos i lika grad och i
jämvikt. Man skulle kunna säga med uttryck lånade från etiken, att
fransk-klassicisterna gjorde smaken i dess förhållande till geniet till
en heterenom i stället för en autonom princip. Smaken kom som en
reglerande myndighet utifrån. Ehrensvärd, som äfven har mycket
kvar af fransk-klassicismen, distinguerar på samma sätt som Neikter
mellan geni och smak. Då Thorild recenserar honom, opponerar
han sig mot denna distinktion. Smaken, säger Thorild, är ju intet
annat än geniets sinne, dess själ. Och i polemiken mot Kellgren
uttalade Thorild de mot fransk-klassicismen rebelliska orden: "hvart
Snille är födt Lagstiftare: sjelfskapare i sitt ämne. Det tar icke,
utan ger lagar".1 Af denna åskådning har Neikter ingenting.
Neikter räknar upp en hel mängd författare för att visa, huru
olika geniets och smakens gåfvor äro fördelade. Man kan ej säga,
att han är frikostig med utdelningen af epitetet genial.
Den är et genie som kan påfinna nya idéer, som kan skrifva i et ämne
deruti ingen skrifvit förut åtminstone skrifva och tänka på annat sät än
hans föregångare, således var Homerus och Shakespear genier. Lafontaine
som skrifvit fablerne var också et genie ty ehuru fabler voro skrefne af
1 Stockh.-P. 1782 n:r 53. Jfr Tegnérs uttalanden:
Har väl smaken annan regel
än den han af snillet tiggt?
i poemet Svanen och fjälltrasten och
En regel konsten har: den heter snille
i svaret på Atterboms inträdestal i Sv. Akad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
