Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Emil Liedgren, Till belysning af krisen i Joh. Olof Wallins lif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 Emil Liedgren
Men han nämner äfven, att hon "blef fjollig" och kom i händerna
på magnetisörer.1
Hur nu brytningen med Sophie Runnevall i förstone inverkat
på Wallin, är ej godt att med visshet få utrönt, så länge ej några
direkta vittnesbörd af honom själf eller af honom närstående
personer från ifrågavarande tidpunkt föreligga. Vid hans
uttalanden i ämnet från 1830-talets början och senare torde ej alltför
mycket afseende böra fästas. Ty han var då — särskildt omkring
1832 — starkt hypokondrisk, så att det t. o. m. berättades, att
han var svagsint (K. Fredlund: Wallin, Dahlgren och Askelöf i
Festskriften till Karl Warburg, sid. 71). Det var just i början af
1830-talet, "under de dystra stunderna af Wallins hypokondriska
tillstånd", som Bernhard von Beskow hörde honom "med rörelse
tala om denna flicka" och förebrå sig, "att han af missförstånd
eller en hänförelse af svartsjuka brutit en förening, som sannolikt
skulle gjort hans husliga lycka, och från hvars brådstörtade
upplösning han räknade många mörka stunder i sitt lif". ÜSTath. Wallin
berättar i samma stil: "Ännu efter många år, ja i slutet af hans
lif pekade han för en förtrogen vän, med dystert öga, på sitt bröst,
med dessa ord: ’Här bor och tärer den långa oron öfver henne, som
jag förorättat’." Det förefaller mycket troligt, att Wallin just under
en starkt nedsatt sinnesstämning dragit fram den gamla
förlofningshistorien och då gjort mer af den, än hvad den i verkligheten haft
att betyda. Så torde också hans ofta citerade utsaga om tiden efter
1809 böra förstås: "Sedan kom lyckans tid, men glädjens var förbi."
Det har ej lyckats mig att få se den efterlämnade själfbiografiska
anteckning, där dessa ord blifvit nedskrifna — efterforskningar bland
Wallins, v. Beskows och Fryxells papper ha hittills varit förgäfves
1 Ett märkligt exempel på hur föga äfven Wallin mycket närstående
personer haft kännedom om Sophie Kunnevalls senare öden ges i professor
T. Hagberg’s Litterära Barndomsminnen {Från Upländsk Bygd, Sthlm 1899,
sid. 12 f.). Den beslöjade dam, som förgäfves begärde bli insläppt till Wallin,
då denne låg på sin dödsbädd i Uppsala ärkebiskopshus, trodde Hagberg (son
till Wallins intime vän pastor primarius d:r C. P. Hagberg) ha varit mamsell
Runnevall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
