Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Studier i Almquists ungdomsdiktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Studier i Almquists ungdomsdiktning 85
projicierats till en allomfattande, skapande, saliggörande
"världs-trånad", den oändliga kärleksoceanen, ur hvilken världarne och
individerna uppstått och med hvilken de till sist skola återförenas.
Det är ur dylika extatiska visioner de flesta mystiska
världsbilder af samma art som Almquists skapats, och det är därför
de ofta visa så starka släktdrag, utan att man alltid kan
konstatera något direkt inflytande, ja, stundom utan att något dylikt
öfverhufvud är möjligt.
Det är en hos mystici vanlig älsklingstanke, att mänskligheten
en gång som konstant förmåga ägt den högre förnimmelse, som de
blott i gudsbenådade ögonblick lyckas komma i åtnjutande af. Denna
föreställning finnes ju hos Swedenborg och har spelat en stor roll
för utvecklingen af hans system. Före syndafallet ägde människan
genom den högsta intuitiva själsförmögenheten, anima, direkt
samband med det gudomliga, och detta gick först med syndafloden helt
förloradt. Det är denna lara, som Almquist reproducerar ej blott i
sina tidigaste skrifter, utan ännu i "Den sansade kritiken" och
i "Menniskoslägtets Saga". Däraf detta tal om "den förflodiska
människan" före "den stora kataklysmen", som förefallit forskarne
så fantastiskt och gåtfullt. Emellertid förändrar Almquist
Swedenborgs lära i öfverensstämmelse med sin egen karakteristik af den
"älskande förnimmelsen". Då denna består i enhet af tanke och
känsla, antager han, att förstånd och vilja hos människan
ursprungligen varit förenade. Först genom syndafallet hade detta odelade
sinne klufvits. Denna tanke finnes i själfva verket redan i
Almquists tidigaste filosofiska verk, företalet till Dalmina från år 1815
(Samlaren 26 s. 218), där han framhåller, att "Fornverldens
menniskor" voro "fullkomliga", "poetiska", därför att vilja och
förstånd, godt och sant, hos dem voro förenade "till ett fullständigt
väsende" och bildade det sköna. Genom syndafallet ha förstånd
och vilja söndrats, och först när de på nytt förenas, kan
människan åter blifva fullkomlig och återvinna gåfvan af omedelbar poesi.
Det är i grunden fullkomligt samma uppfattning, som återkommer
i Almquists senare skildringar af syndafallet, såsom t. ex. i "Den
sansade kritiken", i "Monografien" (s. 106 f.) och utförligast iden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
