Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Studier i Almquists ungdomsdiktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Studier i Almquists ungdomsdiktning 125
quist, ser man kanske tydligast af skildringen af Solavifs död. (De
dödas sagor s. 117 f.) Hennes trolofvade har dött, och Gud har
lofvat henne, att hon skall få följa honom och själf välja sitt
dödssätt: "O — låt mig få dö af Aisbrand! svarade hon." Och hon
tycker sig sedan i en vision skåda en skön äng med en klar flod, i
hvilken hon känner sig gunga uppåt, ständigt uppåt:
Då begynte hon längta: ack, att jag nalkades Aisbrand! och hon tyckte
sig alldeles upplösas af den strida strömmens vällust.
Nu såg hon upp, och såg en ganska stor gestalt, som räckte ända ifrån
det oändliga uppåt, till det oändliga nedåt. Hans ansigte var blidare än
solen. Han liknade Aisbrand.
O Aisbrand, tänkte hon — du är allt! — jag är intet! — och hon
tyckte sig vara så oräkneligt liten emot hans storhet.
Då brusto pulsarne sönder i hjertat af hennes kropp, som låg i tältet.
Den likhet med kärleksakten, som man redan spårar i denna
beskrifning, är i originaltextens otryckbara version utförd med pinsam
tydlighet. Den ger en förklang till "Den lyssnande Marias" trånad
att förenas med den himmelska brudgummen, sådan vi känna den
från en af Almquists vackraste songes (Imp. okt. uppl. II s. 108):
Stilla rinn, o min själ, i floden,
i dunkla, himmelska purpurfloden:
Stilla sjunk, o min sälla ande,
i Guda-famnen, den friska, goda.
Det kan vid första ögonkastet synas otroligt, att Almquist själf
känt denna feminint sexuella känsla gentemot det gudomliga. Det
synes mig dock både af hans dikter och brefuttalanden vara
otve-tydligt, att så är förhållandet. Den återfinnes ännu i omskrifven
form i den extasskildring han ger i Skaldens Natt. Det är ju här
fråga om ett rent passivt öfverlämnande åt Gud, som lofvar att
"omsluta" honom, att "komma och vara ung" i honom och som till
sist tar hans "arma hjerta i sitt väsende". Den herrnhutiska
brudmystiken har hos honom blifvit mer än ett talesätt. För honom
liksom för så många af medeltidens och senare tiders mystiker har
den efterlängtade väsensföreningen med Gud fullkomligt samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
