Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Studier i Almquists ungdomsdiktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Studier i Almquists ungdomsdiktning 137
tecknat sig själf under en period af sitt lif. Vi känna det ofta
citerade bref till J. A. Hazelius af 1820 (se nedan s. 157 f.), där han
berättar om huru han efter moderns död gripits af en djup melankoli,
som kommit honom att skönja Satan öfverallt omkring sig. Han
säger sig ha känt "vansinnets grund". Men han har sedan förstått,
att det varit Gud, som ledt hans steg öfver afgrunder af sorg för
att sedan så mycket intensivare låta honom smaka lycka. Han
fortsätter sedan i samma bref: "Otroligt vinna vi vid att öfverge
ett sådant ögnamärke som oss sjelfva, icke emedan vi skola förakta
oss sjelfva, utan emedan vi skola andas högre sphärers luft". Och
han berättar därpå en anekdot om Atterbom, som under sina
vinterpromenader pinats af tanken, att alla se på honom, hvilket
Almquist förklarar afhans oförmåga att "öfvergifva att tänka på sig sjelf".
"Öfvergifvom oss är derföre nu ett motto i min predikan. Jag skall
snart skrifva till Unge härom, ty jag tror, att en del af det mörka
hos honom är sjelfminne". Vi ha alltså redan här grundtanken i
Ferrando Bruno, att man vinner läkedom genom att "kunna vara
osedd af sig sjelf". Det är den "ovigda" tanken, hvilken bottnar i
egoistisk själftillräcklighet, som gör människan olycklig, kommer
henne att tvifla på det godas existens och att öfverallt söka Satan.
Den kan endast botas genom att hon ställes inför spegeln, att hon
får se, att hon förtär sig själf, liksom gamen förtär Prometheus —
för att begagna Almquists bild i Ferrando Bruno. Hon märker då,
att det onda hon öfverallt skådar är hennes eget verk. Hon kräfver
ej längre svar på de jäktande frågorna; hon upphör att fråga.
Almquist berättar ju själf, att han efter sin melankoliska
ungdomsperiod sökt sin ro "vid Christi fötter" och sedan ej mer grubblat
öfver "om åsigten af Djäfvulens välde vore sann eller ej".
Denna tanke, att den människa, som plågats af "sjelfminne",
måste döda sin själf reflexion, är det som Almquist gett ett så
vackert uttryck i dialogen mellan Rafael och hans himmelska maka Orni:
Rafael
Nu fallen hem till mig är Bruno. Svag
Är sömnen. Svag är döden. Deras kraft
Att läka lifvets sår är ringa, Orni.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
