Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Studier i Almquists ungdomsdiktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174 Martin Lamm
genius", hade han redan i "Historiens Idéer" skrifvit, "uppbär aldrig
ett medelmåttigt omdöme: han synes antingen gudomlig eller
galen. Det förra händer, när vi fatta en stråle af honörn sjelf, det
senare, när vi jemnföra hans sätt med vårt sätt." Det var också
därför han själf ansågs vara galen och också erkände sig vara det
enligt vanlig definition af galenskap. "Vet du", skrifver han den 1
oktober 1819 till J. Hazelius, "ju mera jag betraktar mig sjelf, ju
mer finner jag, huru jag verkligen blir svärmisk; såvida du med
svärmeri menar det alla dermed mena, neml. Någonting extra
sen-sum communem". Att endast ha "sundt förnuft" betraktas i
Arno-rina såsom ett tecken på jordbundenhet. "Men, snäcka, du förmår
ej nånsin galen blifva", yttrar den gamla sierskan Granris-Kajsa
hånfullt till Libius. (Am. s. 177.)
Det är därför lätt att förstå hvad Almquist menat, då han i
Eosrecensionen skrifvit: "Endast vid framställningen af en sådan
Karakter som Henrikas, kunde det vara möjligt att visa någonting
så i yttre måtto snarlikt galenskap, men som man ändock i inre måtto
kan sentera vara himmelskt rätt och klokt." För att kunna
uppnå detta resultat hade det emellertid fordrats, att Henrikas
uppträdande i all sin öfverspändhet förefallit den invigde något så när
konsekvent, att hennes svagsinta tirader genomgående haft en för
läsaren begriplig djupare innebörd. Hon borde ju också själf
betrakta sitt påstådda vansinne såsom en Guds nådegåfva och ej klaga
öfver sitt "sinnesmörker", såsom hon gör i den fjärde bokens
första tafla, där hon uppträder i en fullkomligt Ofelia-artad utstyrsel
med en söndrig halmkrans på hufvudet. Allt detta synes mig tyda
på att Almquist själf ej varit fullt säker, huru han borde betrakta
hennes vansinne. Denna osäkerhet blir ännu tydligare, om man
studerar vanvettsmotivets behandling i den makulerade originaltexten.
Under det att man i 1839 års upplaga får det intrycket, att
Henrika först efter Vilhelms död gripits af ett slags svärmiskt
vansinne, en gudomlig mani — något som också brukar framhållas i
alla moderna redogörelser för verket — omtalas hon i
originaltexten redan i de första scenerna såsom "den galna flickan från
Danderyd", och det berättas, att "halfva Stockholm" funnit henne "befängd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
