Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Studier i Almquists ungdomsdiktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Studier i Almquists ungdomsdiktning 189
det skedda, sedan hon gett lifvet åt en dotter, som är frukten af
förförelsen. Det är romanens titelhjältinna, Rosaura, hvars namn
Almquist ju redan begagnat för sin liknämnda saga. Hon har utan
kännedom om sin börd uppvuxit på en landtgård, där den bedragne
brodern Gotthold slagit sig ned för att lefva ett idylliskt landtlif.
Odet sammanför henne med fideikommissariens unge son, Georg,
hvars hyperromantiska, nyckfulla, ehuru i grunden ädla karaktär
har många drag gemensamma med Vilhelm i Amorina. Rosaura,
hvars sinne liksom Henrikas framförallt är riktadt mot det
himmelska, motstår till att börja med hans kärlek, men förlofvar sig
till sist med honom. Emellertid sättes deras förbindelse ständigt i
fara genom Georgs ostadighet. Till sist flyr Rosaura tillbaka till
sin fosterfader, Gotthold, och får af honom veta sitt
släktskapsförhållande till Georg. Georg, som följt efter henne, besluten att nu
taga henne till äkta, finner henne i starkt extatiskt tillstånd,
lycklig att få dö för att därigenom möjliggöra hans lycka. Förtviflad
öfver att ha dödat sin halfsyster, viger sig Georg på Rosauras
begrafningsdag till munk och tillbringar sitt korta lif med att vakta
hennes graf. Hans brottslige fader följer honom kort därpå i grafven.
Så har ödets hemliga dom låtit denna gren af ätten utslockna, och
vi få veta, att de båda brödernas farfar en gång beröfvat sin yngre
broder hans ungdomsälskade och att det är detta brott, som hans
efterkommande fått sona.
En utförligare redogörelse skulle ytterligare stadfästa läsarens
intryck af att vi här ha Almquists förnämsta förebild för de
Fal-kenburgska släkthändelserna i Amorina, men det anförda synes mig
tillräckligt. Att Almquist slagit ihop de två hufvudmotiven och
låtit den kvinna, som de båda bröderna rivalisera om, också vara
deras syster, är ju en följd af den dramatiska formens kraf på
koncentration. Kanske har här också exemplet från Die Braut von
Messina inverkat, ehuru i denna pjäs situationen väsentligen är en
annan. Lusten för starka effekter har lockat honom att ej som
Lafontaine undvika blodskamsmotivet, hvilket ju tvärtom i Amorina
är dubbleradt. Det spelar för öfrigt faktiskt föga roll i dramat, då
af alla dess personer endast Rudman under sin vansinnesperiod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
