Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Cederblad, Lidner och Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lidner och Stagnelius 55
Dröj evigt, dröj evigt i hafsdjupet qvar,
Du midnattens bleka och darrande stjerna!
I himmelens bloss, förmörken ert sken!
Bortvänden er stråle, att icke I sen
De rysliga bragder, som öfvas på jorden,
De svarta, de vilda, förfärliga morden,
Den fest, som beredes åt afgrunden re’n.
(IV: 99, 464 ff.)
Men Öda är dock mänskligare än Medea, är ej Lidners
hämndgudinna. Hon känner ej Medeas rusiga hämndglädje och segerfröjd
vid den trolöse älskades undergång. När Hildur strypt sig, Visbur
är fallen och hämnden vunnen; söker hon förgäfves känna glädje.
Hon är utbrunnen, gråter allena "vid allas glädje":
Mitt lif har flytt — jag njutit kärlekens
Och hämndens vällust — intet återstår mig»
(IV: 119, 267 ff.)
I själfva verket låg denna afvikelse från Lidners
Medeateck-ning nära till hands. Förr eller senare måste den stund komma,
då äfven Medea sjunker hop i sorg och öfverväldigande
tomhetskänsla. I Lidners första otryckta version af operan slutar ju också
Medea som en bruten, tårögd kvinna.
I stort sedt utspelas i Ödas inre samma svartsjukans, den
ödesdigra känslointensitetens tragedi som hos Medea, det är samma
oförmedlade kastningar mellan starka passioner och vek, kvinnlig
kärlekslängtan, man tror på Ödas förödande patos och har som
inför Medea känslan af att äfven de stora orden bli för små för att
uttrycka lidelsens våldsamhet. Öda hade säkerligen icke blifvit
denna stora tragiska gestalt, som väcker både medlidande och
fruktan, om ej Stagnelius kunnat stödja sig på Lidners Medeaskildring,
och för karaktärsteckningens storlinjighet står han nog i skuld till
sin föregångare.
Otvifvelaktigt har dock Stagnelius nått högre med sin
Ödakaraktär än Lidner med Medea. Öda hejdar sig icke i naiv
själfbeundran liksom Medea i sentenser som
Natur! ditt mästerverk är dock ett modershjärta!
(Medea 11:11.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
