Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Cederblad, Lidner och Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lidner och Stagnelius 69
Jag har redan ofta upprepat, att det är den kosmiska
karaktären, som skiljer Stagnelü senare naturskildring från det
föregående seklets arkadiska, pastorala, med ett ord: det är skildringen
af himmelen. Här är Stagnelü beroende af Lidner i ögonen
fallande. Hans skildringar af molnhimmel och stjärnhimmel likna i hög
grad Lidners. Då det i Cydippe heter:
När månen blek i silfvermolnen går,
(III: 274, 332)
för ju detta tankarna omedelbart till anslaget i Året 1783:
Bland brustna silfvermoln den kyska månen går
I dessa citat skildras ljusfenomenet rent objektivt. Men
Stagnelü himmelsskildringar skulle i anslutning till Lidner få en mera
subjektiv karaktär. Böök har som något karakteristiskt för dessa
framhållit (Studier i Stagnelü ungdomslyrik, sid. 117 ff.), att sol,
måne och stjärnor äro bärare af de mest olika sinnesstämningar.
Átt Stagnelius härvid stödt sig på sin föregångare, framgår tydligt
af verbala öfverensstämmelser, hvilka det är lätt att påvisa. Nedan
följa några parallellcitat.
När Medeas söner "ligga i sitt blod", sjunger kören af Junos
präster och prästinnor:
I aftonrodnans purpurflod
De kyska stjernor så
Bestörta, matta, bleka stå.
(Medea Y: 10.)
Samma bestörtning visar månen i Stagnelü Fången:
Nattens måne, blek och rädd,
Mellan stormmoln skalf
(I: 66.)
Jämföras med dessa rader kunna också följande i Yttersta
domens graf skildring:
Då månen blek och matt ur molnen vålnlik hastar
Och stum sitt sorgsna sken på mulna grafvar kastar...
(Sid. 87 Samlade skrifter af Bengt Lidner Sthlm 1878.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
