Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök, Tegnér och Ossian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tegnér och Ossian 139
ofta Tegnérs polemik är en polemik mot strömningar, som röra sig
i hans eget inre.
Denna melankoliskt själfbespeglande grafpoesi finner man på
många ställen hos Tegnér; det är öfverflödigt att samla dem alla,
men det kan förtjäna påpekas, att Den döde är det ädlaste och
högsta skottet på denna stam: det är icke en ren kärleksdikt, det
är också en fantasi om hur skaldens rykte skall lefva efter hans död,
hur den älskade kvinnan skall stå i tårar vid hans grafsten. Ännu
1842 i Skaldens graf gestaltar han för sista gången detta motiv.
Det har icke varit alldeles utan betydelse för detta drag hos
Tegnér, att han som yngling med svärmisk rörelse följt alla de
Ossianska hjältarna, som älska att fantisera om sin egen graf, att han
gång på gång gripits af det tema, som Shilrie i Carric-thura ger
den enklaste form, då han tillropar den sköna Vinvela: "lf fall I
must in the field, raise high my grave, Vinvela. Grey stones, and
heaped up earth, shall mark me to future times. When the hunter
shall sit by the mound, and produce his food at noon, "Some
warrior rests here", he will say; and my fame shall live in his
praise. Remember me, Vinvela, when löw ön earth I lie!"
(II: 63).1
Men äfven den andra gruppen af situationer — de aflidnas
andar sörjande eller glädjande sig med de lefvande — bildar icke ett
tillfälligt inslag i Tegnérs diktning. I elementär form fanns det
ju redan i Elegi vid en brors död. I Tegnérs krigspoesi —
Krigssång för skånska landtvärnet och Svea — flätas det in, såsom längre
fram skall visas. Sedan dess blir det hos Tegnér ett stående
motiv, som öfverallt uttrycker samhörigheten mellan individen å ena
sidan och institutionen, samhället, staten å den andra. Hos
Mac-pherson var det ju ett primitivt-mystiskt uttryck för den skotska
elan-känslan; hos Tegnér har det sålunda adlats till att bli en
konstnärlig symbol för den kulturella släktskapskänsla, som af folket
skapar en nation. I Epilogen 1820 har det bevarat sin elegiskt
ossianska karaktär:
1 Om hur detta motiv smältes in i den patriotiska poesin (Krigssång
for skånska landtvärnet), se längre fram!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
