Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson, Mot »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mot "Lycksalighetens ö".
Af
Carl Santesson.
Den stora förändringen i Atterboms världssyn, som för honom
från estetisk till etiskt-religiös åskådning, och som litterärt får
uttryck i prosautkastet till "Fågel blå" och främst i
"Lycksalighetens ö", har nyligen vackert belysts i Albert Nilssons "Svensk
Romantik". Huru starkt det religiösa känslolifvet under åren
omkring 1820 bryter fram hos skalden ligger i öppen dag; det är
som om prästsonen hos Atterbom vaknade till lif och den
doktrinäre estetikern trängdes undan af en blid förkunnare af
evangeliernas visdom, af "det Enkla och det Gamla", egendomligt
sammansmält med en modern mystiks och metafysiks sinnrikheter. Brefven till
fästmön, skrifna till stor del under de år, då han arbetar på senare
delen af "Ön", visa honom som en from bibelläsare, och en prägel
af idealistisk och ovärldslig ung teolog låder vid dessa, det måste
erkännas, ofta ej så litet fadda och temperamentslösa utgjutelser.
Minnestalet öfver Kernell (1824) är en stor romantisk likpredikan,
en elegiskt skimrande meditation öfver förgängelse och
oändlighetshopp. Under utrikesresan skrifver Atterbom äfven ett rent
religiöst poem, den sköna "Utsigt" (Poetisk Kalender 1820), som i
psalmens tonfall tolkar trånaden mot det gudomliga och personligt
biktar samma motsättning mellan jordiskt och himmelskt, mellan
skönhetsdyrkan och troslif, som söndrar hans inre under dessa år,
och som han lägger in hos sin diktnings gestalter, Deolätus, Astolf
och Felicia.
Samlaren 1917. 17389 j
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
