Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson, Mot »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mot »Lycksalighetens ö» 43
Förnimmelsen af att vara utstött är alldeles densamma som i brefvet
till Geijer från mars 1820: "naturen förskjuter mig och Gud vänder
bort sitt ansikte", och det sistnämnda nästan ordagrant upprepar
det förra, då Atterbom talar om det tragiska i "att sjunka i
grafven utan att ha smakat en enda droppe af lifvets sötma — ty det
äger dock någon sådan, ja ett rikt mått af fullhet och salighet,
fastän dess gyllne kalk aldrig sänkt sig ner till mina läppar!" I
Florios kväde "Fager sken sommarens morgon på kullen", en af
Atterboms djupast personliga och därför äfven skönaste skapelser,
har denna förtviflan fått gripande uttryck. En ballad, börjande
med Asbo-idyllen i barndomens morgonskimmer och döende bort i
ossianska tongångar, gifver poemet ett helt människolifs saga genom
mandomsårens besvikelse på all sällhet till ålderdomens trötta
dödslängtan, en omdiktning af Atterboms eget öde sådant detta tett sig,
om ej kärleken slutligen kommit. I denna sång om den af naturen
förskjutne strömmar hela hans bundna smärta ut i bittra frågor:
Hvad liar mot dig, o Natur, jag förbrutit,
Att du fördref mig så snart från ditt hof?
Har jag ej sjungit, med glödande kärlek,
Med mina skäraste strängar, ditt lof?
Alla de tusende, tusende väsen
Di, vid sin Allmoders tjusande barm,
Droppar af sällhet — blott jag blef förskjuten:
Ägde du nånsin en son, mera varm? —
Hvad har jag gjort, att du ställde mig ensam
Här, på den stumma, den frostiga strand?
Hvad har jag gjort, att mot klippor af isar
Fåfängt förglöder min känsliga brand?1
Typiskt fångar den sista strofen den dystra ställning, Atterbom
efter återkomsten till Sverige i sina mörkaste stunder ser som sin
egen. I hans ensamhetskänsla sker så småningom en förskjutning :
hvad som däri äger sitt ursprung i obesvarad erotisk trånad för-
Lycksalighctens ö II, sid. 221.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
