Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson, Mot »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48 Carl Santesson
världssmärtans system; då han i vissa af sina dikter eller annars i
sitt filosofiska skriftställarskap upptager en så pessimistiskt betonad
lära som den nyplatonska aifallsidéen, så sker detta, såsom Albert
Nilsson framhäft,1 utan att den djupare införlifvas med hans
medvetande. Hans pessimism är i det stora hela personlig, icke
metafysisk: i sin Iduna-recension talar han just om den svaghet, åt
hvilken tungsinta lynnen så lätt hemfalla, " att sätta sorgens
verldsåskådning liksom i theori, och behandla den såsom en absolut sann,
eller till sin grund för alla gällande."2 Han är förvissad om, att
själfva tillvaron är oändligt god, men han ser likafullt, att denna
icke skänkt honom någon lycka, för egen del. Därför faller det sig
så svårt för honom att bejaka den. Det föregående har dröjt vid
ett par faktorer af ingripande betydelse för hans lifsleda men
hittills icke betonat den kanske förnämsta — skaldens svaga hälsa.
Nästan alltid komma de pessimistiska utgjutelserna i hans bref i
samband me*d klagomål öfver sjukdom och klenhet. Mycket af hans
ordande om att ej känna sig lik en person i vanlig mening utan
som ett slags okroppsligt luftväsen synes mig kunna äga sin rot i
en förnimmelse af bristande vitalitet, af någonting tunt och
blod-fattigt i hans disposition. Allt detta vållar, att man vid studiet af
utvecklingen af hans inre kris ej uteslutande får räkna med de
andliga omslag, hvilka äro det mogna resultatet af skiftande
erfarenheters verkan och teoretiska öfverväganden utefter vissa
tillrättalagda linjer, utan lika mycket med de tillfälliga och
oberäkneliga svängningarna mellan lifsmod och lifsleda i skaldens lynne.
Endast sällan brister Atterboms pessimism ut i häftig smärta, dess
dominerande yttringar äro trötthet, apati, en beklämmande känsla
af monotoni och tröstlös upprepning. Till Euphrosyne skrifver han
(6 november 1820): "Man måste vara en halfgud, för att ej gå under
i lifvets kyla, tomhet och enformighet", och ofta talar hans poesi
samma språk som i följande trista verser i "Barnballetten"
(Poetisk Kalender 1820):
1 Svensk Romantik, sid. 191.
2 Litterära Karakteristiker I, sid. 207.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
