Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Cederblad, Stagnelii panteistiska Kristusuppfattning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stagnelii • panteistiska Kristusuppfattning 127
Liksom i Valentinos’ system är enligt ophiterna
Achamot-Sophia den sista äonen, som från Pleroma nedsjunkit i Hyle och
fängslats i materien. I denna värld är hon den goda ljusmakten,
som gifver människorna ljus och kunskap om deras gudomliga
ursprung. Mot henne står Ialdabaoth, hennes egen son. laldabaoth
är Världsfursten, fåkunnig och ovis som Valentinos’ demiurg men
mera ondskefull än denne. I sin sold har han sju stjärnandar:
Solen, Månen, Mercurius, Mars, Venus, Jupiter och Saturnus, som
tillsammans med sin härskare söka hindra ljusets utveckling hos
människorna. I sitt betryck ropade Sophia till sin moder, "den
första kvinnan", om hjälp från Pleroma (ett motiv, som
förekommer i dikten Brudgummen [II: 817]). På moderns böner steg Kristus
ned från ljusriket. "Och", fortsätter Irenæus (Contra Hæreses, lib. I,
cap. XXX: 12 ff.), "de (ophiterna) säga, att Christus först förenat
sig med sin syster Sophia, och båda hade jublat vid sin ömsesidiga
beröring; och detta vore, förklara de, "brudgummen och bruden".
Förbunden med Sophia, tog så Kristus sin boning i människan Jesus
— äfven i detta system skiljes mellan äonen Kristus i Pleroma och
människan Jesus i Kenoma — "och så hade Jesus blifvit Christus".
utförligare källor. Möjligt är, att Korbergs framställning väckt hans intresse
för gnosticismen. Det utförligaste arbetet om ophiterna på Stagnelii tid var
J. L. Mosers Versuch exner unpart und gründl. Ketzergeschichte, Helmstadt 1746,
del II: Die Schlangenbrüder, men intet tyder på att Stagnelius känt detta
verk. Hos Irenæus vederläggas Valentianernas och ophiternas irrläror i
samma bok {Contra Hœreses, lib. I), och August Neander behandlar i sin
Ge-netische Entivickelung der vornehmsten gnost. Systeme (Berlin 1818) utförligt båda.
Det är högst sannolikt, att detta verk varit en af hufvudkällorna till Stagnelii
kunskap om gnosticismen. Redan tryckåret 1818 stämmer ju väl med den
tid, då Stagnelius hängaf sig åt gnostik spekulation. Det är ju också klart,
att Stagnelius först måste träffa gnosticismen och manikeismen i någon mer
eller mindre samtida framställning, innan han, som troligt är, gick till
källskrifterna under antiken. På de fem sidor (sid. 87—91), där Neander behandlar
manikeismen, finnes knappt en rad, som jag ej haft anledning att hänvisa
till. Af de manikeiska myter, som Neander ej ingått på, har jag däremot ej
funnit ringaste spår i Stagnelii verk. Säkerligen har det varit af stor
betydelse för Stagnelius att träffa gnosticismen och manikeismen framställda i
nyromantisk, mot främmande mytologier tolerant anda. Äfven Beausobres
Histoire de Manichée et du Manichéisme (Amsterdam 1734, 1739) synes
Stagnelius ha känt. Ofvan har framhållits, att Stagnelius trognare slutit sig till
Beausobres och Neanders verk än till de antika källorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
