Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Lindsten, En oration af Kellgren från Åbotiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En oration af Kellgren från Åbotiden 203
behof. De närmaste medlen härtill äro jagt och fiskande; men dessa
näringssätt kunde ej med säkerhet och bequämlighet idkas, utan af förenade
händer. Luftens våldsamheter gåfvo menniskjan ett nytt behof; behofvet att
kläda sig och bygga. Ihåliga trän och mörka bergsskrefvor vore alt för få
och oläglige boningsrum. En ensam byggde; och stormen störtade huset:
Flere byggde och det blef bestående. Kärleken är därnäst utan tvifvel ett
för menniskjan högst tvingande behof. Denna förskräckeliga passion, som
plågar och fortplantar alla lefvande varelser, har för menniskjan ingen viss
tid. Beständig genom hogkomsten och hoppet, fordrar den ett beständigt
ägande af dess föremål. Detta bandet drages ännu hårdare till genom
Föräldrarnes gemensamma omsárg att bispringa sine barn, för att på
ålderdomen af deras tacksamhet njuta samma skötsel. Slägterne förökas; små
Samhällen danas. — Lägga vi nu härtill en hop mindre naturliga, fast ofta
lika häftiga behof, som ej utan i Samhälle med lätthet kunna tillfredsställas,
såsom begäret till en liflig känsla af sin varelse, hvilket uppväges af ett
annat till hvila, och en slags böjelse och hemlig dragning, hvarigenom
m[enni]sk[o]rne lika som bien och myrorne, altid nalkas hvarandra; så lärer
man finna huru nödvändig samhällslefnaden är till menniskj oslägtets
bibehållande och sällhet. Imellertid är det säkert, att samma behof, som drifva oss att
förenas med hvarannan frambringa ändteligen helt motstridiga interessen,
och arbeta på att söndra oss. Behofvet af föda tillåter ej altid delning;
kärleken uppväcker afvund och i alt syftar egendomsrätten till en
uteslutande personalité. Här är det, som ett uppmärksamt öga finner hela vidden
af Lagstiftningens nödvändighet. Det är sant, att i ett Samhälle det
allmänna bästa ej kan lida, utan hvarje enskilts skada. Det är sant för en
Pope, att
Man, like the gen’rous vine, supported lives,
The strenght he gains’ is’ from th’embrace he gives;
Men denna sanning är för Fönuftet, och de sanningar, som skola värka på
hopen, böra endast tala till de utvärtes sinnen. Om ock en enskilt
medborgare skulle finna, att den inkräktning han ville göra på det allmänna
bästa, skulle upplösa Samfundsbandet, skada Samhällets lemmar och äfven
honom sjelf: så föreställer honom likväl begäret dessa fölgder, under en så
aflägsen, så otydelig synpunct, och däremot det åtrådda föremålet med så
förtjusande behagligheter, så närvarande fördelar, att han ej ett ögnablick
betänker sig, att genombryta alla förhinder för dess ernående. Åtrån till
nöjet kan ej öfvervinnas, utan genom en ännu starkare lidelse, det är,
afsky för Smärtan, och Lagarnes straff äro de enda fästen mot det blinda
begärets raseri.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
