Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Biografiska bidrag om Lars Wivallius (efter fängelsetiden). Af Ivar Simonsson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och genom samme person låter han säga om sig vid ett annat
tillfälle samma år:
Ja, han för sin persohn haffuer ingen orsaak något att sökia emoot
Wivallium eller honom hans ungdoms feel förekasta, the nu mehr uthaff
Gudh och then höga öffuerheet förlåtne ähre, men sware han för sig, huru
redeligen han sitt förmynderskap förestådt haffwer; man förmeenar och
hoppas medh Gudhz hielp, förmögende wår swenske Iagh, att innan weken
lychtas, att af honom ett exempel skall statuerat warda, andra måhlzmän
till wahrnagel. — — — Ja, förödmiuka sig dee högsta rijkzens herrar så
widt, att dee hans taal och skrifter höra och läsa och honom nådeligen
swara och med [honom] tala och wäl höga affectioner betee; hwij understår
sig så en privat persohn, som min wederpart är, honom att förachta?
Yttrandet är karakteristiskt för sin upphofsman äfven genom
den förstuckna hotelsen om hämnd, som han aldrig glömde att ge
sina motståndare.
Wivallius hade ju redan tidigt förvärfvat ryktbarhet som
advokat, och framför allt hade han försvarat sin egen sak med
beundransvärd skicklighet. Advokatverksamheten i staden sköttes då
till största delen af fattiga studenter, egentligen ett
studentproletariat, som bildats genom Gustaf II Adolfs frikostighet mot Upsala
akademi. Under sin väntan att bli befordrade i statstjänst hjälpte
de borgarna med deras skrifgöromål och kunde väl också författa
en dedikation vid deras bröllop och begrafningar. Dessemellan
förde de ett stormigt lif i källare och gränder. För några större
litterära företag fingo de ingen användning, de hade ingen teater
att skrifva för som Marlowe eller Greene, ty de tyska trupper, som
hvarje höst spelade på Vårfru gillestuga, hade intet behof af deras
författarskap. [1] Till deras krets slöt sig Wivallius och tyckes till
en början ha blifvit väl mottagen af dem och behandlad som en
föresyn. Gentemot hans rättegångsinlagor verka deras så ovanligt
tafatta och osäkra. När man går igenom dessa handlingar, är det
ingen tvekan om när Wivallius varit framme, äfven om det icke
är hans handstil, ty han höll sig beständigt med en egen skrifvare.
Han hade en svada som aldrig tröt, "widlöfteligen införandes een
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
