Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ehrensvärds idealuppfattning i förhållande till Winckelmanns. Af Gunhild Bergh.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160 Gunhild Bergh
och det sätt, hvarpå de imitera, yj ?àp xG? Iv srápocç {jLtjjLsia-8-at tj tco
srspa v] up éiépwç.1 Aristoteles ser just i imitationen konstens
behag. Uppfattningen bottnar i ett rent intellektualistiskt
betraktelsesätt. Aristoteles går nämligen ut från sambandet mellan
kärleken till [u^sia&ai, hvilken är alla människor medfödd, och den
äfven för människan naturliga önskan att öka sina kunskaper. Den
njutning vi känna inför en konstnärlig afbildning beror på den
glädje vi känna vid jämförandet mellan afbild och urbild, alltså på
vår förmåga af slutledning, \oyiG\ibç.
Men man får trots detta icke göra Aristoteles’ lära kongruent
med modern realism. Den konstnärliga framställningen skall enligt
Aristoteles visserligen vara naturtrogen, men äfven skön. Konsten
skall stå öfver naturen. Af diktaren fordrar han icke berättande
af det skedda utan berättande af händelsen, så som den borde ha
skett, det möjliga efter sannolikhetens och nödvändighetens lagar.
Därigenom skiljer sig poesien från historien. Poesien är mer
filosofisk, den skildrar det allmänna och historien det enskilda, Y] [xsv
yàp TcoiYjaiç tiàXXov tà xa&oXoo, fj 8’ tsiopta zà v»a& sbtaauov Xéysi.2
Skalden skall likna den gode porträttmålaren, som gör bilden lika
men på samma gång förskönad. Att Zeuxis med hjälp af flera
modeller framställt en människa, som alltså ej äger motsvarighet
inom verkligheten, anser äfven Aristoteles vara det rätta, ty
idealet skall öfverträffa verkligheten. Ehuru det strider mot hans
estetiska grundlära, önskar han, att konstnären skall utmönstra det
fula och felaktiga och endast upptaga det sköna och felfria. Redan
Aristoteles ser således i viss mån imitationen som ett val,
betraktar konstnären som en eklektiker, hvilken hopsamlar enskilda sköna
detaljer från olika håll för att sedan foga dem till en helhet.
Denna åsikt möter oupphörligt i den följande estetiken.
Anekdoten om Zeuxis upprepas till leda genom sekler. Renässansens
kritici återkomma ständigt till att konsten skall vara en "natura
perfezionata", den franska klassicismens representanter påminna
1 Ibid.
2 A. a. s. 12.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
