Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ivar Simonsson, C. J. L. Almquists afhandling om »Europeiska missnöjets grunder»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. J. L. Almquists afhandling om Europeiska missnöjets grunder 53
det suckar, vissnar och slutar med nullitet (ett slags sjelfmord). Så
förestår väl Sverige nu ingen explosion — men ett allt vidrigare
stagnerande, en förruttnelse. Och när ingenting lefver, hvem skall
då hålla sig uppe? — Slutet af allt hvad jag finner är, att hvart
jag vänder mig, träffas menniskor, goda nog, men af småaktigheter
skilda åt, och alla hvar för sig inslumrade — ja, inslumrade ända
till försoffning", skrifver han den 7 maj 1837 till Janne Hazelius i
det bref, som nyss citerats för ett uttalande om Geijer. I ett bref
till Lindblad från Lund den 15 nov. 18381 förklarar han med mera
personlig adress denna fundersamhet: "Hvad Upsala beträffar, så
har jag alltid vetat, att de stridande der skulle sluta med att äta
upp hvarann, hvilket också säkert är det enklaste och för
allmänheten beqvämaste. Det måste gå så, ty Geijer, Palmblad, Hwasser,
Fahlcrantz etc. etc. hafva tre hufvudegenskaper l:o vet ingen af
dem hvad han sjelf vill; 2:o vet ingen af dem hvad någon hans
antagonist vill; 3:o vet ingen af dem, hur det förhåller sig med
ämnet, hvarom han skrifver."
Det var i sådana stunder af beklämning, som hans reaktion
mot yttervärldens småsinne kunde locka fram den revolutionära
anden inom honom, och han kunde då åter tänka stolta och djärfva
ord om sin egen betydelse och om en mission, som han hade att
utföra. Någon måste komma och gripa in att väcka de slumrande
andarna i landet. "Incitament behöfs", skrifver han i det nyss
citerade brefvet till Janne Hazelius, och från ingen annan än honom
själf är det, som detta incitament skall utgå.
Jag ser tydligt, att detta måste vara den mig af Gud gifna role; ty
ehuru jag af skonsamhet emot andra och emot mig sjelf nästan alltid går
åstad med den afsigt att vara helt försigtig, hvarföre jag också söker vara
sluten och ej lägga mig uti samtal eller händelser, så görs detta, hvart jag
kommer, snart om intet, och af mitt minsta ord, min minsta handling
väckes antingen förargelse eller förtjusning. Men så har mitt Öde alltigenom
varit — allt ifrån min spädaste barndom har jag, oagtadt begär till renhet
och ömhet, varit en retelse för alla omkring mig. Besynnerliga skickelse!
––––––Äfven när jag tiger, inciterar det. Ja, en af mina vänner (fru
S-pe) har sagt mig, att när jag är tyst, retar jag folk som värst. Skulle
1 Bref till A. F. Lindblad, Sthlm 1913, s. 81.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
