Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ivar Simonsson, C. J. L. Almquists afhandling om »Europeiska missnöjets grunder»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. J. L. Almquists afhandling om Europeiska missnöjets grunder 69
nöjets grunder beskrifver han just ett sådant förhållande, där tvenne
goda människor, som icke öfverensstämma med hvarandra, lefva
sammanvigda.
Själens och hjertats behof af ömsesidighet finnes icke. Tal och
förmaningar kunna icke uträtta att det skall vara till, som ej är till.
Hvardera anden måste sluta sig inom sig sjelf, och förtvina af den natur, som
ensamhet medför, så fort icke den andra anden icke är så beskaffad, att
känslor, tänkesätt och tycken äro gensvar. Den ena maken kan hafva all
aktning för den andra — men det är icke ännu hvad Själen behöfver i sin
innersta ton. En sådan ömhet har man för tiotusenden, men
Menniskoslägtet är så skapadt, att det suckar efter en, som är dess återsvar. Utan
att kunna eller vilja förebrå sin följeslagande vän någonting, lider den dock
brist på allt — hvad den egentligen behöfver. Så är den tvungen i sin
nöd att vara nog för sig sjelf. Vanliga följden är då den, att grundlig
egoism hos hvardera maken uppkommer och alltmer utvecklar sig. Jag
talar icke här om annat, än hvad som är faktum hos 19/2o af menniskorna.
— — — Den utveckling och förändring, som genom huldt innerligt godt
förstånd uppväckes, kan aldrig bli fråga om, men väl om all den pina,
försämring och nöd, som väsenden, som endast måste bo tillsammans, för att,
oaktadt all den christliga aktning de väl må hysa för hvarann, dock nöta
sönder hvarandras beskaffenheter till ett elastiskt karakterslöst oting. —
Denna händelse, hvilken ej till följd af något system, utan till följd af
sakernas natur, ovilkorligt drabbar alla olikstämmiga (om ock annars
förträffliga) makar, huru skola de undgå den? Kanske genom att skiljas? Men
hvart skola de då vända sig? Skola de gifta om sig med någon annan, —
om hvilken de lika litet rätt veta, att ej samma olikstämmighet, osällhet
och förderf med den uppstår? — eller skola de öfverlemna sig åt det ogifta
lifvets hemliga eller uppenbara otukt ~ i bägge fallen lika förnedrande
och osäll?
Almquist har här närmast reproducerat erfarenheterna från ett
fall inom sin intimaste vänkrets, där han sökt praktiskt
experimentera med sina äktenskapsidéer, och jag skall därför närmare
redogöra för detta. Omkring år 1819 hade Almquist blifvit bekant med
den utmärkte porträttmålaren och göten O. J. Södermark och dennes
hustru, Almquists vän Janne Hazelius’ syster Charlotte, som hade
varit gifta sedan 1816. Med henne, som beskrifves som en vacker
och intelligent kvinna, hade Almquist möjligen tidigare varit bekant.
På båda satte Almquist ett stort värde, under det att han från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
