Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry Olsson, C. J. L. Almquists Drottningens Juvelsmycke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. J. L. Almquist, Drottningens Juvelsmycke 105
och känslighet äfven för den sämre litteratur, han läste.1 Som
exempel på den exotiska ingenuen torde det ligga närmast att
jämföra Tintomara med Victor Hugos Esmeralda i romanen Notre-Dame
de Paris (1831) samt Lafontaines romanhjältinnor.
Säkert har Hugos roman haft inflytande på Drottningens
Juvelsmycke, och detta gäller, som nedan skall visas, äfven den miljö, i
hvilken Esmeralda uppträder. Däremot intager Tintomara full
själfständighet till Esmeralda-figuren, men väl är det möjligt, som
Atterbom yttrade i sin recension (a. st. sp. 71), att Esmeralda
"gifwit Förf. anledning till denna conception" just såsom
utformning af den exotiska ingenuen. Esmeralda är zigenarflickan, som
är löst från alla samhälleliga band, och som går helt upp i sin dans,
där hon uppträder på Paris gator och torg, en bild af den kyska
oberördheten. Det luftiga, gäckande och fe-lika ger hon liksom
Tintomara uttryck i sång:
Mon pêre est oiseau,
Ma mëre est oiselle,
Je passé l’eau sans nacelle,
Je passé 1’eau sans bateau.
Ma mêre est oiselle,
Mon pêre est oiseau.
Detta drag är liksom i Undines elementarlif äfven hos
Esmeralda och Tintomara starkare betonadt än hos Mignon.
Men hos Esmeralda finns också den obegränsade hängifvenheten,
och i sitt förhållande till kapten Phoebus röjer hon den oerfarenhet
i erotiska angelägenheter, som är utmärkande för ingenuen. Hugo
får i hennes möte med Phoebus anledning till en starkt sinnlig
skildring. Att ställa fram den lockelse, som en fullständig naturlig
oskuld utöfvade på öfriga uppträdande personer, var naturligtvis
det icke minst tacksamma ämnet vid tecknandet af ingenuen. Aug.
Lafontaine var mästaren i en dylik pikant sensualism. Det var
härpå Almquist syftade, då han kallade den skildring af en exotisk
oskuld, han gaf i Parjumouf, för "ett försök att lafontainisera",
1 Jfr Böök, Almquist och lånehibliotéksromanerna i Til Gerhard Gran 9
december 1916.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
