Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry Olsson, C. J. L. Almquists Drottningens Juvelsmycke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. J. L. Almquist, Drottningens Juvelsmycke 133
vill suggerera oss det obekanta och kan därför verka genom mera
vaga medel, t. ex. af musikalisk art, till en fjärran stämningsbild.
I förra fallet spelar för diktaren affektionsvärdet hufvudrollen, i
det senare är det en afståndets idealisering.
Arbetssättet har också i viss mån varit detsamma för Almquists
hembygdsrealism som för den historiska realismen, såsom man kan
sluta af Mengels anteckningar om Almquist.1 Där berättas, huru
författaren och Almquist vid en promenad utanför Stockholm
sommaren 1833 kommo i samspråk med en gammal gumma, som
satt utanför sin lilla stuga, bindande granviskor. Gumman var i
början ordkarg, men Almquist hade ett alldeles särskildt sätt att
vinna henne, och hon meddelade honom alla sina lefnadsöden.
Slutligen ville han också veta, huru viskorna förfärdigades, och gjorde
sig så noggrant underrättad härom, "att gumman till slut frågade,
småskrattande: ’herrn måtte väl aldrig vilja slå sig på att också göra
viskor?’ hvarpå han lika fryntligt svarade: ’inte just det, men det
är ju ej så rasande att vara lite hemma i den konsten äfven’."
Granrisgumman återkommer, som bekant, i folklifsberättelserna. Mengel
uppger, att gummans sträfsamma lif under deras fortsatta
vandring blef ett rikt ämne för Almquist, som utvecklade en mängd
stora idéer om "sättet här i verlden att slå sig fram med
litet och ändå lefva nöjd". Redan vid denna tid skulle alltså det
patos, som uppbär folklifsskildringarna, varit förknippadt med ämnet,
något som må lämnas därhän. Det må emellertid ytterligare
konstateras, att Almquist försvarar den i detalj gående realismen med
hänvisning till Walter Scott. I Sättet att sluta Stycken, som ju
ansluter till Drottningens Juvelsmycke, påpekas, att "målningar
och beskrifningar på händelser och föremål i vår vanliga
sammanlefnad" måste innehålla "många skildringar af det triviala", hvarpå
tillägges: "sjelfva Scott, den store, erbjuder sådana nog". I den
franska afhandlingen 1838 om framtidens poesi betraktas Scott som
realisten. I bref till Sturzenbecker från Paris 184.02 försvaras de
"juridiska förhållandena", i Amalia Hillner med en hänvisning till,
att man från Homeros till Goethe och Walter Scott "alltid varit
1 Aftonbladet 1874, n:r 42.
2 Ahnfelt, C. J. L. Almquist, s. 182.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
