Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry Olsson, C. J. L. Almquists Drottningens Juvelsmycke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146 Henry Olsson
februari 1835,l säger sig kunna till alla delar instämma i
recensionen öfver Tintomara men invänder, att slutscenen "kanske" kunde
betraktats i en annan dager. * Mig tyckes den platta tillställningen
vid flickans arkebusering ej så illa karakterisera det sätt, hvarpå
det ’gentila packet’ eller den flacka ytan uppfattar det sköna eller
lifvets vigtigare ämnen." Han tillägger, att det för Almquist tycks
vara ett bittert nöje att ställa de båda verkligheterna, den yttre
och den inre, i strid med hvarandra. Detta uttalande upptogs af
Atterbom, infogadt i hans recension af Ramido Marinesco den 18
febr. 1835. Han härleder här Almquists diktning ur en teori, hvars
ursprung vore nämnda "bittra nöje" och anser, att Tintomaras
arkebusering i anslutning härtill skulle kunna begripas, "om wi antaga,
att Förf. der welat wisa, huru den menniskoklass, som wi kunna kalla
det förnäma packet, skulle bära sig åt, med sin dels half-elaka, dels
flacka och ytliga uppfattning af lifvets wigtigaste ämnen, om den
finge oinskränkt gifva dagsljuset del af sin phantasis gemena
drömmar". Almquist omnämner denna förklaring i Sättet att sluta
Stycken och yttrar, att den "tör slå in i mycket" men affärdar därpå
det anförda omdömet med ett: "Jag har icke tänkt på det".
Ofvan har på ett par ställen berörts det yttre i denna slutscen.
Till idén är den utan tvifvel en upprepning af Magdalena-motivet.
Det anges uttryckligen i Sättet att sluta Stycken: "Också hade jag
då obeskrifligt roligt af den känslan att Azouras nu fick dö.–––––
Azouras var en hednisk flicka, det är sant; men hon blef slutligen
kristen, om jag ej bedrager mig, eller nära nog kristen. Hvilket
jubel för min ande, att hon då fick uppgå ifrån jorden, innan hon
hann blifva okristen om igen och i värre mening, lik så mången af
våra medmenniskor." Ferdinand spelar här alltså samma roll som
Richard Furumo i Magdalena-episoden, och målet anges uttryckligen
vara att rädda Tintomara från ett förnedrande lif (s. 488). Utan
tvifvel är Ramidos död att förstå på samma sätt, och det visar
oklarheten i Almquists esteticism, att den lefver på dylika famlande
1 Samlaren 1888, s. 88. Som bekant, besvarade Lindblad i Upsala
Correspondenten 1835 C. A. Hagbergs angrepp mot Tintomara och Ramido i samma
tidning, och här ger han en hänförd hyllning åt Tintomaras död vid Solna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
