Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry Olsson, C. J. L. Almquists Drottningens Juvelsmycke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168 Henry Olsson
Androgynien hos Almquist är emellertid framför allt ett uttryck
för den syntes af motsatser, hvarmed han laborerar, och så till vida
af kvietistisk art. I densamma ha manligt och kvinnligt ingått en
harmonisk förening och härmed äfven de med dessa förenade
egenskaperna. För att visa, hur pass centralt detta problem är för
Almquist, kan man erinra om, att han i enlighet med
samtidsspekulationen ansåg förstånd och känsla som arf hos sig på respektive fäderne
och möderne. Swedenborgs lära och identitetsfilosofien smälta här
tillsammans för Almquist och ge honom uppslaget till en hel serie
af motsatser, förenade i en högre enhet. Denna utgjordes af
kvie-tismen, den älskande förnimmelsen, som stod känslan nära och
framför allt borde skyddas för reflexionens farliga makt, och uttrycket
för densamma blef därför också en kvinna, Henrika eller Tintomara.
Man förstår släktskapen mellan brudmystiken och androgynien, i
båda fallen realiseras saligheten genom den kvietistiskt upplefda
föreningen af manligt och kvinnligt, i det förra Gud betraktad som
man och människan som kvinna (jfr t. ex. Om det Hela).
Innehållet i Almquists kvietistiska syntes är dock naturligtvis väsentligt
olika under skilda perioder i hans lif.
Som afslutning af denna uppsats skola vi i korthet söka belysa
Almquists utveckling fram till Tintomara samt de teoretiska och
praktiska konsekvenserna af denna idé, animal coeleste som
mänsklighetsideal. Intressant är den akademiska afhandlingen 1826.
Utifrån ståndpunkten om "himmelskt och jordiskt sinne på en gång,
idealitet och verklighet tillsammans11 kritiserar han här romantikens
förening af "skönhet och religiositet". "Då vi läsa Novalis, Tieck,
Fouqué, och alla med deras ande beslägtade Författare så väl i
Tyskland som Sverige, huru mycket wi än af dem intagas, står det dock
afgjordt framför oss, att blott Idealitet råder i deras arbeten.
Verklighet sakna wi — —" (ms. s. 30). I den gamla tiden var "det
utåt gående sättet" det karakteristiska, och omgifvelserna, naturens
värld var bildningens boning. De gamles verk förvåna oss genom
undret af en själfständighet, "hvarigenom stycket, utan att påminna
oss om Skaldens person, står framför oss i likhet med ett verk af
sjelfva Naturen: — en Blomma — ett af rika lundar bekransadt Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
