Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anton Blanck, Om allvaret i Fru Lenngrens diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fru Lenngren 11
ende till årstiden, icke längre kunde fortfara. En och annan trodde
at Vauxhallsinrättningen skulle besörjas på annat ställe" ete. Mot
Stora Börssalen, som bl. a. diskuterades, anfördes, att där skulle
arrangemangen bli dyrare — "och då alla betala, följer at alla
wilja synas i fullkomlighet. Ingen enda Caraqueau [kort lif eller
kappa], blir der synlig: och Surtouter och Stöflor wisst icke
Cavalliers Drägten." Det sista är karakteristiskt. Vauxhallen
symboliserar den nya borgerliga tiden, den är på sätt och vis
sans-culotternas och den nya tidens balsalong, och StockholmsPostens
intresse för detta demokratiska liv är betecknande. Hochschild
(Memoarer III, 52) uppger också 5 aug., att man var missnöjd
därmed på högsta ort. För fru Lenngren smakade det t. o. m. litet
av "den forna gyllne tidens skick", hon gör en halv idyll av ett
folknöje, som av andra källor att döma ännu hade kvar rätt mycket
av den bellmanska krogbalen. Det är måhända icke för djärvt att
antaga, att hennes kärlek till Vauxhallen just berodde på de många
tillfällen den gav att få se litet mer av verkligheten, av
stockholmstyper och stockholmsliv. Fru Lenngren blev också sin kärlek
trogen. Nästa år under Vauxhallsäsongen finna vi i tidningen (18
juli) det roliga, åskådliga epigrammet om köttbristen, som ger hela
atmosfären av dans och svett och damm så mästerligt:
När på vår Trägårdsbal, der jag är med ibland,
Jag Drusa såg i täckt sin digra massa gunga;
Så tänkte jag härvid: visst är det Ondskans tunga
som sprider ut i stån at köttbrist är för hand.
Följande säsong märka vi inga spår av dansandet i
Kungsträdgården i fru Lenngrens vers, men 1796 kommer, visserligen tryckt
först i december, den allbekanta, klassiska "Vauxhallen".
Trädgårdsbalen, som började rätt improviserat som ett slags
välgörenhetsfest, tycks nu ha blivit ett förlustelseställe av mera permanent
art. Man hade 1795 inrättat en restaurant i ena ändan av salen,1
vilket tyder på ökad frekvens och popularitet. Vauxhallen var så-
1 Annons i Dagligt Allehanda 4 juni 1795: »Bakom Orangeriet är ett Rum
inrättat att spisa uti portions-wis alla Vauxhallsqwällar.» Jfr St. P. 29 juni.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
