Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anton Blanck, Om allvaret i Fru Lenngrens diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fru Lenngren 37
vilken ger oss en ypperlig föreställning om konversation och
vardagsliv i hennes krets. Men hon är dock framför allt och alltid
konstnären i vad hon gör. Ingenting visar detta bättre än att
eftervärlden så lätt glömt tendensen eller störs så litet av den. Den
gamla nåden i " Portraiterna" är visserligen en blodig satir på
ståndsfördomarna, men först och främst är hon fullt levande,
pittoresk och komisk gammal änkenåd, kvarglömd på en svensk
herrgård någonstans långt bortom all ära och redlighet. Med denna
konstnärlighet i grundsynen harmonierar också hennes ställning till
tidsidéerna. Hon har en öppen blick för det berättigade i sin tids
borgerliga opposition mot det gamla, men hon har icke en Hans
Järtas målmedvetna handlingslust. Hon agiterar knappast för sina
åsikter, men hon, lika väl som hennes diktade figurer, har dem i
blodet och hullet. Vi besväras icke av dem, de bli självklara genom
hennes stora komiska konst.
Någon gång händer det, att hon tar direkt parti. Den från fru
Lenngren otvivelaktig härrörande prosaskissen "Det blef ingen
julgröt men ända en glad julafton", som fanns införd i
Stockholms-Posten 15 jan. 1800, saknar ingalunda mycket roliga konstnärliga
detaljer, men hedrar mera hennes goda hjärta. Hon har inte
heller själv erkänt detta lilla dagsjournalistiska inlägg, som helt
nyligen framdragits av indiskreta forskare. Det bär i hög grad
ögonblickets drag och är ytterst typiskt för författarinnans impulsiva
natur. Kärnan i denna lilla sentimentala julnovell, där alla senare
julpublikationers rika farbror, som kommer tillbaka på själva
julafton, första gången visar sig, är uppträdet hos den pösigt rika och
fräcka fru von Agio, när den stackars änkan kommer och vill ha
pengar för sitt broderi:
Fru von Agio betraktade hastigt den broderade Slöjan som skulle
utgöra en av de 18 surpriser, ämnade åt äldsta dottren i huset. Kors, hvad
ni är långsam! utbrast fru von Agio; Hvad är er arbetslön? säg fort, jag
har brottom — 5 Riksd, svarade Clara — 5 Riksdaler! M är altför
modeste! hvarför icke 50?
Hon får 2 riksdaler, som slitas ifrån henne på hemvägen av en
handlande, hos vilken hon står i skuld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
