Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anton Blanck, Om allvaret i Fru Lenngrens diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56 Anton Blanck
Hos Goldsmith fann hon den lantliga prästgårdsidyllen
behandlad med verklig "humorous tenderness", som Phelps träffande
karakteristik lyder, men utan falsk sentimentalitet. Hans kvickhet
räddade honom och hans naiva värld från att beles af
förnuftsmänniskorna, och han hör till de diktare, som lyckas bäst att rädda
det livsdugliga i vad vi kalla rousseauismen, för vilken han själv
dock kände avoga känslor. Man får ett begrepp om vilken
lycklig och om fru Lenngrens påminnande mellanställning han kom att
intaga, när man ser, att Stenhammar i sitt inträdestal räknar upp
honom i raden: Voltaire, Goldsmith, Wieland, Kellgren och att
Franzén samtidigt har "The Vicar" till sin förtrognaste
älsklingsbok i sina sentimentalaste ögonblick, ja, rent av rör sig som barn i
huset hos Dr Primrose (Castrén, Franzén, s. 80).
Beroendet av Goldsmith förminskar dock i ingen mån det rent
svenska i fru Lenngrens prästgårdsdikter. I det fallet är hon över
allt beröm och behöver inga utläggningar. Sammanställningen med
Bellman här ovan synes mig tillräckligt styrka svenskheten i tonen.
Kulmen kanske nås i "Den glada festens" näst sista strof, som
ger en svensk sommarstämning av egen och typisk art:
Uppå gåln från löfsaln folket hurrar,
Ingen glöms af Matmor vid kalas;
Ölet strömmar, nyckelharpan surrar,
Pålskan går vid oafbruten bas.
Strindberg och Zorn ha icke lagt till mycket nytt utöver detta.
I dessa sina bästa idyller har fru Lenngren med en allting
besegrande, fullt svensk konst harmoniskt förenat känslorikedomen
och verklighetssinnet hos den borgerliga tidsålder hon tillhörde.
Hon tar ut det äkta och livsdugliga i rousseauismen och kläder det
i en klassiskt klar och fast realistisk form. — Det återstår mig att
söka uppvisa hur djupt personligt hon fattat sin tids känslor och tankar.
Vid början av år 1797 uppträda ett par mycket allvarliga
dikter i StockholmsPosten, den 3 jan. "Hymn" och den 28 "Kyrko-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
