Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Olle Holmberg, Några motiv i Amorina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82 Olle Holmberg
skall komma dit. Det finns i den dåtida svenska litteraturen inte
många motstycken till humöret och sakligheten i dessa
folklivsbilder, men några av dessa motstycken lämnar just Dahlgrens här
behandlade lustspel. Också där äro de lantligt burleska inslagen
avsedda som en kontrast mot ordenssatirernas fransk-klassiskt
färgade spiritualitet. Almquists notis om bondpojkarnas upproriska
hån mot de förnäma damernas tillställningar utföres av Dahlgren
till en hel drastisk scen. Just som den högtidliga rosenkröningen
skall börja och de hopsamlade unga flickorna förberedelsevis undergå
examination i dygdens och huslighetens teoretiska elementer,
inrusar en massa bondpojkar på skådebanan, ställer till ett stort
tumult och drar sina fästmör och systrar och alla deras medaspiranter
på rosenkransen därifrån. På ett annat ställe i pjäsen är hela
denna muntra skara samlad till en fest av samma art som den nyss
nämnda hos Almquist — enda skillnaden är egentligen den att
lokalen hos Dahlgren är Lovön i Mälaren, hos Almquist Björkön och
den sörmländska stranden mitt emot. En av ynglingarna hos
Dahlgren heter Jerker, och vid de festligheter, som skildras i l:a akten
av Rosenfesten, är det han, som är anföraren. "Gossar, kom med!"
ropar han, "nu ska vi gå åt skogen och leta oss ut en dugtig
midsommarsstång och kånka hem den. Snabba er nu, flickor, och plocka
bra med rosor och lilconvaljebla’n." I 1839 års Amorina har
bondpojkarnas ledare vid de av Almquist beskrivna upptågen i det
gröna samma namn, och också 1822 (då personerna endast kallats
Den förste, Den andre o. s. v.) är han lika danslysten och lika
folkligt munvig som hos C. P. Dahlgren. "Jag vill och jag
skall dansa", förklarar han. "Hm, det vore väl ock fan, jag har
lejt fyra Spelmän, och får inte dansa."
Hos Almquist äro dessa första scener av hurtig realism i
natur-och folkskildringen direkt förbundna med ett patriotiskt patos, och
då man finner detsamma hos Dahlgren, är sambandet mellan de båda
författarna tydligt: båda voro ledande män i Manhemsförbundet.
Då folket begär under av Amorina svarar hon (i en strof som även
Böök i anförda uppsats citerar):
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
