Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Olle Holmberg, Några motiv i Amorina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84 Olle Holmberg
stått i rapport med varandra, och det är inte alldeles givet, att
det därvid varit den större diktaren, som varit den givande och
den obetydligare, som tagit emot. Ehuru allting hos Dahlgren är
tunnare och teateraktigare än hos Almquist, hade han i sin natur
mer än denne av det harmlöst uppsluppna från en lantfest kring
en midsommarstång, och i hans pratsamma yra hittar man verkligen
här och där några stoftkorn av naturbetagenheten från "Fjäriln
vingad syns på Håga". Det är således möjligt, att då man ser
ungefär samma scener av folklighet och glädje hos Dahlgren som
hos Almquist, kan man anse dem genuinare hos den förre diktaren;
detsamma gäller satiren mot Paban, som i Almquists svärmiskt
sentimentala ungdomsverk inte ens faller sig helt naturlig eller är
med full konsekvens genomförd. Hela det dramatiska bisarreriet i
Amorina har f. ö. något av Dahlgrens manér att ställa allting på
huvudet, den bjärta växlingen av romantiskt klingklang och grell
parodi, där man ibland inte riktigt vet, vad som är det ena och
vad det andra, har ett svagt släkttycke av författaren till
Mollbergs Epistlar, och den ohejdade talförheten hos de komiska
figurerna i Amorina kunde mer än en gång ha haft Nahum Bergströms
alter ego till upphovsman; ja, medan alla de hithörande mer eller
mindre meningslösa ordramsorna hos Almquist verkligen användas
i parodiskt syfte, smälta de hos Dahlgren ofta nog samman med
hans naturliga uttryckssätt.
Även i de mera upphöjt romantiska partierna i Araorina finner
man emellertid vissa inslag av det dahlgrenska maneret. Första
tavlan i boken ger i en dialog mellan några målare och jägare en
typiskt romantisk naturbild, men dess färger ha långt mindre av
Atterboms Blommor än av Dahlgrens Mollbergs epistlar.
Morgonens solstrimmor ha stigit upp ur "deras mjuka Vagga, de östra
purpurmolnen", valthornen blåsa "secund åt Foglarnes prim",
"kullarne höja sig såsom bröst af glädje" och tallarnes barr likna
"styfva leder af bajonetter" —hela detta halvt antropomorfiserande
bildergalleri skulle trots sin relativa behärskning inte sticka av i
sistnämnda diktverk, och åtminstone en av liknelserna, den om
"kullarnes bröst" förekommer där också. Lika oförtydbart dahl-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
