Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Agne Beijer, Abbé Domenico Michelessi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Abbé Domenico Michelessi 95
herrars protektion. Hans begåvning gjorde sig också redan tidigt
bemärkt, särskilt väckte han sina lärares uppmärksamhet genom
sitt ovanligt goda minne, om vi få tro hans eljest tyvärr alltför
summariske levnadstecknare i Tipaldis Biografia degl’ italiani
il-lustri. Han skall också ha beklätt åtskilliga hedrande ämbeten i
sitt hemland, enligt vad Algarotti skriver till Simmingsköld. Allt
vad vi därom veta är, att han under någon tid bestred
lärarbefatt-ningen i det vagt begränsade ämnet retorik vid en skola i den
lilla staden Montalvo nära Ascoli — en föga lysande ställning —
oçh att han sedermera blev sekreterare hos den påvlige nuntien i
Venedig. Om hans närmare förhållande till kyrkan veta vi heller
inte mycket. Sannolikt innebar väl det "abate", som sattes före
hans namn, föga mer än en titel som ansågs lämplig för nuntiens
sekreterare. Att han uppfostrats i ett prästseminarium är väl också
troligt, ehuru vi dock måste antaga, att han på egen hand
förvärvat huvudparten av sin bildning — sin för den tiden ovanliga
förtrogenhet med antikens författare, de grekiska såväl som de
latinska. I Stockholms katolska församlings böcker är han förd som
"le Sieur Michelessi" rätt och slätt. Att han emellertid ansåg sig
ha ett visst anseende att upprätthålla vid den påvliga stolen
framgår dock bl. a. av ett brev till Wargentin i
Vetenskapsakademiens arkiv, där han ber denne icke göra för stort nummer av hans
små poetiska eskapader, då det kunde skada honom att bli känd i
Vatikanen som något så frivolt som poet — en rätt så egendomlig
ömtålighet i detta de vittra abbéernas gyllne århundrade, kunde
man tycka. Man förstår honom emellertid bättre, då man erinrar
sig, att han i inspirationens yra låtit förleda sig att i hänförda
ordalag besjunga både den ene och den andre av protestantismens
hjältar. I sina brev skämtar han eljest gärna med de rika
nådeveder-mälen han skulle slösa på sina vänner i Norden, när han själv en
gång blev påve. Inte heller med läran tog han det så särdeles
allvarligt, tvärtom; även därom vittna fragmenten av hans
brevväxling tydligt nog. De misstankar, att han under sin svarta
sammetsrock skulle dolt en farlig jesuit och konspiratör, som Fischerström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
