Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Agne Beijer, Abbé Domenico Michelessi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116 Agne Beijer
får hos honom, liksom det nu överhuvud taget medfört ett
konstnärligt minus att han så gott som alltid diktat mer eller mindre
på beställning och för furstegunst. Men så som han fattade sin
uppgift betydde det sist och slutligen icke så mycket, vern som skulle
passera genom de äreportar han reste och prydde efter sin fantasis
gottfinnande. Alltför mycket avseende torde han f. ö. inte heller
själv ha fäst vid denna sida av sin verksamhet.
Kompositionssättet i alla hans större dikter är det vedertaget
pindariska, med löst på varandra följande episoder eller rättare
bilder. För innehållet vore det fruktlöst att söka redogöra. Ty
allt hos honom tar glidande plastisk form, blir poetisk relief av
sällsynt intensitet. Detta att dikta i bild — i direkt anti-lessingsk
ända — är ju ett drag, som han i högsta grad har gemensamt med
sin vän Bellman. Men medan Bellman ytterst bygger på
verklighetsiakttagelser, är impressionist, laborerar Michelessi med rena
fantasibilder, som avlösa varandra utan episkt sammanhang. Det
har redan framhållits, hur den italienska konsten mättat hans
inbillning med färg och form i en grad, som fullkomligt spränger
sönder det klassiska schemat. Resultatet blir en klassicism, som om
den brister i absolut stilrenhet dock utgör en levande kontrast
mot den rationalistiska franska odestilen med dess många abstrakta
sentenser och utläggningar. Även där både tanke och metaforer
äro gamla och ganska nötta, lyckas Michelessi oftast presentera dem
så, att de få nytt liv för stunden — och därutöver syftar ju
knappast festdikten. Den rent språkliga formen är i regel snarast
åtstramad, nästan en smula kärv. Michelessi använder så gott som
uteslutande endecasillabi sciolti, detta — som man förstår av hans
uttalanden i Algarottibiografien — i avsiktlig reaktion mot den
ofta tomma om också ganska förföriska Metastasio-melodiken i det
mesta av italiensk rokokolyrik.
Minst lyckad av hans större dikter är väl odet över Adolf Fredrik.
Men så var också föremålet föga poetiskt inspirerande. Däremot
har han över sin dikt Per Fordine reale di Vasa, en hymn till de
fredliga bragderna, fått en ljus och leende festivitas, och hans poem
ger ett vackert uttryck för den strävan, scm ligger bakom alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
