Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Agne Beijer, Abbé Domenico Michelessi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Abbé Domenico Michelessi 121
omfång långt utöver originalens. Själv har han i sina
översättningar strävat att få versantalet att exakt stämma med originalets.
De visa sig också vid en närmare granskning relativt trogna. Det
förtjänar dessutom anmärkas, att han inte heller drog sig för att
överflytta dikter, som i ämnesval voro nog så stötande mot dåtida
begrepp om bienséance (så har han t. ex. vågat sig på Propertii
O me felicem! o nox mihi candida..., El. lib. III: 7 [II: 15]; Mina
poet. arb. 1787, s. 203).
Men trots denna sin relativa modernism och trots den
ojämförligt större behärskning av det språkliga instrumentet de vittna
om, verka Manderströms versifierade översättningar påfallande tarna
och intetsägande jämförda med Michelessis prosatolkningar.
Förklaringen är den, att för att undgå risken av att svälla ut över
originalet, har Manderström i stället avsiktligt förtunnat det; eller
som han själv öppet erkänner: "när öfversättaren ser sig icke
komma ut med alla dessa orden inom en vers i sit språk, har han
ju frihet, at utesluta hvad som ju egentligen icke hör till saken,
tils han för det återstående kan finna tillräckligt utrymme." Med
andra ord: det skenbart överflödiga biverket i antik diktion, som
med en realistisk detalj ger ögonblicklig konkretion åt en
fantasibild eller genom ett kanske helt konventionellt poetiskt epitet
infogar det alldagliga i ett mytiskt oändlighetsperspektiv, det hör
ännu för rationalisten Manderström "icke till saken". För
Michelessi står det tvärtom redan som det poetiskt väsentliga. Det är
två radikalt skilda åskådningar som bryta sig mot varandra.
Ännu mer framträdande blir det nya i Michelessis
betraktelsesätt, om vi jämföra hans båda översättningar inbördes. Det är
nämligen ganska otvetydigt, att Michelessi velat markera en
bestämd stilskillnad även dem emellan. Bäst lyckad är hans tolkning
av Ovidius; här har han ansett sig oförhindrad att använda det
gängse poetiska skriftspråket, sådant han kunnat läsa sig till det i
äldre och samtida svensk dikt — Ovidius var ju även han ett sena
tiders barn, en högt kultiverad ordkonstnär. Helt annorlunda har
han fattat sin uppgift, när det gällde Musaios, i vilken han,
visserligen med stor orätt, sett den mytiske skalden, en representant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
