Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Agne Beijer, Abbé Domenico Michelessi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Abbé Domenico Michelessi 131
akten. De avbrytas dock snart av en budbärare, som förkunnar Gustavs
annalkande i spetsen för sina trogna. Han följes inom kort av en annan,
som förskräckt meddelar att striden tagit en för kungens trupper olycklig
vändning. Denne skyndar då själv ut i striden, följd av sin livvakt.
Tredje och sista akten för oss till Stockholms hamn och uppfylles av
livliga exhortationes omväxlande med ännu livligare stridsscener, som
avslutas med danskarnas fullständiga nederlag och Gustavs triumf, med
segerprocession och jubel och allt vad till en riktig opera hör. Gustav
ådagalägger sitt ädelmod med Norrbys frigivande och belönas till sist genom att
återförenas med sin moder, liksom även Roos återfinner sin Christina.
Som vi se ha vi här in nuce hela den blivande stora operan,
med den skarpa pliktkollisionen mellan fosterlandskärlek och sonlig
tillgivenhet som springande punkt och framför allt med den varma
underströmmen av trotsigt frihetspatos som livgivande kraftkälla.
Också sceneriet är i huvudsak detsamma, härvidlag en omständighet
av största betydelse. Väsentligt av vad som fattas, sedan en del
störande biverk skurits bort, är blott ett — den poetiska charmen.
Kellgrens kungliga skrud av praktfull och strålande retorik är
här ersatt med en tarvlig vadmalströja av urmodigt och klumpigt
snitt, som lätt kan komma oss att förbise, att det pulserar nytt
blod därunder. Mer än väl förstår man, att Levertin efter ett
flyktigt påseende kom att lägga pjesen åsido som ett ointressant
maschverk.
Dramat är emellertid vackrare tänkt än det blivit utfört, och
hedern därutav bör väl åtminstone i någon mån kunna tillskrivas
Michelessi. Att närmare angiva vad som kommit på vars och ens
lott vid pjesens utformning torde väl numera vara omöjligt. Jämte
Michelessi har säkerligen Gustav själv tagit del i planens
uppgörande, ansvaret för den klena versifikationen faller på de okända
svenska översättarna — visserligen nämner v. Brahm icke ett ord
om någon sådan i sin dedikation till kungen, men att han själv
skulle hunnit lara sig så mycket svenska är uteslutet. Dialogen
lär väl däremot vara hans, och likaså måste vi tro, att han med
sina antecedentia inom den larmoyanta komedien har skuld i att
de känslofulla partierna dragits ut oproportionerligt långt, något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
