Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Agne Beijer, Abbé Domenico Michelessi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Abbé Domenico Michelessi 135
sin fosterlandskärlek. Det är en omkastning i den lyriska
tragediens patos som här ägt rum. De "owärdiga mirten-krantsar,
hwarmed wårt wekliga tidehwarf utprålat henne", hava med djärv
hand ånyo blivit henne undanryckta.
Även om Michelessi icke skulle haft något att göra med just
detta Gustav Vasa-drama, ha vi ju dock i Nordins anteckning ett
dokumentariskt belägg på att han genom den plan han utkastat
ändock på sitt sätt haft sin del i den gustavianska teaterns största
gloire. Med rena förmodanden måste vi däremot tyvärr röra oss i
fråga om ett annat drama, där åtminstone förf. till dessa
anteckningar icke desto mindre gärna vill spåra hans inflytande — i fråga
om Adlerbeths Iphigenie, uppförd 1777, men fullbordad redan
hösten 1773.
Denna Iphigenie, som Adlerbeth till en början tänkt som en
ren översättning efter Racine, men sedermera omarbetat till ett
halvt lyriskt tre-aktsdrama med inlagda körer, har länge ansetts
som en nyklassicismens första svala i vår litteratur. Egentligen
måste det nu erkännas, att det första intryck det inger en modern
läsare ingalunda är det av grekisk tragedi. Tvärtom ha de rätt
operajnässiga körerna gett hans Iphigenie en ny prägel av
rokoko-divertissemang, som ju Racines tragedi icke kan beskyllas för.
Uttinis musik bör icke heller ha förtagit denna prägel — tyvärr är
den förkommen, men till stilen avveko de icke alltför mycket från
de ganska lättvindiga girlander av melodiösa och smeksamma sexter
och terser, som han virat kring körerna i Athalie1 — och ännu
starkare skulle intrycket b]i för oss, om vi finge se den uppförd
som den verkligen spelades, i pudrade peruker och pösande
styvkjolar — porträttet av fru Olin som Clytemnestra2 (ur operans
kostymböcker; ofta repr.) har ju blivit nästan klassiskt i sitt
bisarreri. Vad som icke desto mindre skulle dröjt kvar av högtidlig
stämning hos oss hade nog hastigt förflyktigats, när strax därpå i
efter pjesen Dårskapen med sin bjällra stormade fram över scenen,
1 Uppf. år 1776; handskrivet partitur i K. Teatern.
2 I Glucks Iphigenie uti Auliden, uppf. året efter Adlerbeths.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
