Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Agne Beijer, Abbé Domenico Michelessi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Abbé Domenico Michelessi 139
Dylika makabra uttryck för det hysteriskt subjektiva tillhöra
icke den äkta klassiska tragedien, varken den franska eller den
antika, där även vansinnet har en religiöst sublim karaktär. Även
om man däremot kan finna paralleller till dem i det nya
pseudo-shakespeariska dramat i Frankrike — jag tänker närmast på delvis
även i ordval överensstämmande scen i Lemierres Hypermnestre,
f. ö. under flera år spelad i Stockholm av Adolf Fredriks franska
trupp1 — visa de dock, att svensk litteratur redan begynt länkas
in på nya banor. Att denna gång antaga Michelessis inflytande
föreligger ingen yttre anledning till. Men det är onekligen
handlat i hans ända, då Adlerbeth här med ett grepp från "le genre
sombre" sökt "återgiva tragedien sitt rätta utspråk och sin
förskräckliga dolk".
Dessa litteraturhistoriska spetsfundigheter ha emellertid fört
oss ett stycke ifrån Michelessi själv, dock i den som jag hoppas
lovliga avsikten att framhålla, vad han betytt som stimulerande och
väckande ande under några eljest — på Bellman och den
frånvarande Oxenstierna när — rätt ofruktbara år i den svenska diktens
historia.
Skulle vi nu sammanfatta de intryck allt detta gett oss om
Michelessi, bleve det väl att han först och främst är ett barn av
sin egen tid, den vittra abbén helt enkelt, som vi känna honom
från otaliga rokokoskildringar i ord och bild, som sådan både kvick
och klartänkt, ofta en smula preciös och med en viss svaghet för
1 Acte III, se, 6. Hypermnestre fruktar för sin makes liv, och gripen
av yrsel tycker hon sig redan se honom under Danaus’ svärd:
Mais quels accents au loin semblent se faire entendre?
Mes yeux sont obscurcis . .. mes pas sont enchainés .. .
Tous mes sens sont glaces. Oü suis-je...? Un glaive brille:
Arrête, roi cruel . . .! prends pitié de ta fille!
Mes cris hätent le coup. .. Dieux! qu’est-ce que je voi?
Cher époux, ton song coule, il rejaillit sur moi.
Je me meurs! (Elie tombe évanouie.)
Ännu långt senare synes Adlerbeth ha erinrat sig Lemierres pjes; dess
femte akt företer nämligen frapperande likheter med hans egen Ingjald
Illråda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
