Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Cederblad, Correggios San Sebastian och änglakören i Stagnelii drama Riddartornet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144 Sven Cederblad
kommentaren till sin Stagneliusupplaga (V: s. 413) och sin stora
Stagneliusmonografi1 fördjupat tolkningen av dramat genom att
visa, att förhållandet mellan Mathilda och Rheinfels till sin
innebörd är identiskt med Animas till Världsfursten. Mathilda är ej
blott en av riddar- och rövarromantikens dygdiga hjältinnor, vilkas
oskuld är lika snövit som otrolig, hon är också en representant för
människosjälens ursprungsrenhet, som på jorden fläckas men efter
döden skall återställas. Hennes öde är Animas, som måste ge sig
hän åt Världsfursten. Ej heller är Rheinfels blott den traditionella
nattsvarta teaterboven, han är också en representant för
"fenomenmänniskans dåraktiga sträfvande att blifva Gud". I den sinnliga
kärlekens skapelseakt ser Rheinfels liksom Stagnelius ett försök att
eftergöra Guds skapande, detta i överensstämmelse med Stagnelii
Schellinginspirerade uppfattning, att världen framgått ur föreningen
mellan gudomens manliga och kvinnliga .princip. Mathilda och
Rheinfels äro symboliska typer.
Sorgespelets karaktär av idédrama träder ohöljd fram i
slutscenerna, där man finner grundtanken uttryckt i orden:
Hvar jordisk mistning är en himmelsk vinning.
Och när Mathilda fallit för egen hand,-"af dolken
genomborrad", vidgar sig perspektivet mot evigheten och oändligheten,
scenen är ej längre Rheinfels’ borg utan omfattar jord och himmel.
Mathilda blir människosjälen, som efter prövningarna på jorden får
vända åter till sitt ursprungsrike. Man hör "luftmusik", och en
kör av nedsvävande änglar förklarar henne salig.
Denna änglakör (IV: s. 2062) intar en ganska egenartad
ställning i den stagneliska lyriken. Den skald, som kanske mer än
någon annan når sina stora verkningar genom färgernas rikedom
och prakt och genom orkestreringens fulla och starka klang, har
här visat sig behärska även det enkla. Kören lyder:
1 E. J. Stagnelius, Sthm 1919, s. 413, 414.
2 Stagneliuscitaten äro hämtade från Bööks upplaga, Svenska förf. utg. av
Svenska vitterhetssamfundet, III, Sthm 1911—1919.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
