Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Cederblad, Correggios San Sebastian och änglakören i Stagnelii drama Riddartornet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Correggios San Sebastian och änglakören i Stagnelii drama Riddartornet 159
ställande en annan martyrs likartade öden, auktualiserats för
diktaren och därvid också det själsliv, som för honom var förknippat
med den.
För Schlegel betecknade en tavla aldrig enbart form och färg.
Särskilt gäller detta, såsom ovan framhållits, om Correggio, hos
vilken han fann en nästan fullkomlig harmoni mellan verkens själ
och motiv samt de yttre uttrycksmedlen. Då Schlegel stod inför
ett konstverk, sökte han tränga genom den yttre formen till det
själsliv, som i den funnit sitt uttryck. Eftersom vidare "att tro"
för Schlegel enligt hans ovan citerade ord var liktydigt med att
sätta sig in i konstnärens känslo- och föreställningsvärld, måste
man för att utröna, hur en målning som Correggios San Sebastian
kunnat inspirera honom, söka få klarhet om hans och
nyromantikens Correggiouppfattning.
För A. W. Schlegel och nyromantikerna, vilka liksom även
Goethe skattade Correggio mycket högt, stod denne som en i hög
grad spiritualistisk, mot det ovanefter är strävande målare. Även
Oehlenschläger, som dock stått inför Correggios verk i Dresden
och Parma, var i sin syn på Correggio ganska nyromantiskt
traditionell och låter i sin konstnärstragedi Correggio huvudpersonen
kalla sig "en Aand, som ej var jordisk".
Något av denna uppfattning ligger redan i bröderna Schlegels
föreställning om Correggio som den musikaliske målaren. Det
heter i ett Atheneumfragment (1:2, s. 113), som troligen härrör
från Friedrich Schlegel:1
In den Werken der grössten Dichter athmet nicht selten der Geist
einer andern Kunst. Sollte diess nicht auch bey Mahlern der Fall seyn;
mahlt nicht Michelangelo in gewissem Sinn wie ein Bildhauer, Rafael wie
ein Architekt, Correggio wie ein Musiker? Und gewiss würden sie darum
nicht weniger Mahler seyn als Tizian, weil dieser bloss Mahler war.
Vad Michelangelo, Rafael och Tizian beträffar, innehåller ju
uttalandet intet som helst gåtfullt, och liknande omdömen träffar
man ju ännu den dag, som i dag är. Men karakteristiken av
Correggio som musiker bör kanske förtydligas.
1 Om det omstridda auktorskapet se Sulger-Gebing, a. a. sid. 41.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
