Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry Olsson, Almquists Ormus och Ariman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164 Henry Olsson
Som vi se, ha Ariman och konstängeln identiska drag. För
båda är uppgiften att tränga in i livets och verklighetens alla små
skrymslen. De tvenne deklarationerna bekänna sig klart och öppet
till den realistiska konsten. Men det är en konst med religiös
bakgrund, på basis av en supranaturalistisk livsåskådning. Det är ej
endast Ariman, som smyger in "ett hemligt inre uppstäldt ideal",
även konstängeln har samma uppgift. Den ställer sig "på samma
plats med den felaktige, går in i hans historia, ser lifvet i hans
vuer, senterar hans tycken". Den går "så nära vår sida, att vi
tycka oss hafva en Like utmed oss. Och det är så". Men denne
like är på samma gång "en ledare till hvad annat och bättre är",
han är
oaktadt sin likhet, ej identisk, ej densamme som vi. Vi älska den
underbare ledsagaren, emedan han i allt bär vårt utseende; och vi fästas af
hans ton, som, förvånande nog, på en gång är oss så nära, att den tyckes
ljuda i vårt eget hjerta, men tillika ändå vid närmare åhörande, och i
synnerhet mot slutet, låter såsom himmelsvidt ifrån oss. Genom denna
ständiga milda ironi vid vår sida se vi oss i en spegel, vi kunna ej förneka vår
bild, vi sentera oss sjelfva i djupet — — — och det faller oss kanske nu
in, att vi skulle vilja vara annorlunda, om någon toge vår hand (a. st. s. 317).
Så för konsten fram till "de eviga taflors beskådning".
Realismen i konsten blir snarast ett psykologiskt medel till vår andliga
förbättring, vår själsliga förvandling och har icke något berättigande
eller värde i sig själv. Konstens stora uppgift är dess
livsomskapande karaktär.
Det är naturligt, att denna hänvisning till den religiösa
känslan och den inre hängivenheten åt Gud samt till konsten som dess
uttryck hos Almquist liksom hos andra mystiker måste föra till
fullkomlig upphöjdhet över moralen. Han har också tydligt uttalat,
att det icke finnes någon sedelag eller några etiska normer, lika
litet som det ges några estetiska. I ett brev till J. A. Hazelius
av den 12 augusti 1832 (Nord. mus.) hänvisar han till "en stor
sträng i menniskonaturen — — vårt beroende af Tycket".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
