Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry Olsson, Almquists Ormus och Ariman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Almquists Ormus och Ariman 179
skalder i gemen. Och han är även den frie och avsiktslöse
konstnären enligt Kant-Schillers estetik. Det är för sitt nöjes skull, han
bildar sig en char att genomfara rymden. Det är likaledes för att
någon gång roa sig, som han sätter sjärnor på sitt huvud, i vanliga
fall var ban omgiven av den anspråkslösaste dräkt. Om hans
trollkonst berättas vidare:
En gång hade några feer trottsat honom, att med sin trollstaf kunna i
en hast frambringa så många dyrbarheter som de. Han hade då, ej med
någon trollstaf, som han aldrig nyttjade, utan endast genom vidrörandet med
sin fot förvandlat en hel bergstrakt till en samling af de utsöktaste och
rikaste nipper. Några af feerna, förundrade, ville röra dervid, då de genom
ett osynligt slag, likt en elektrisk stöt, störtades undan derifrån, och måste
gå bort med afund, sorg och omättad lystnad. Sedan fick denna omätliga
mängd af dyrbarheter ligga oefterfrågad och föraktad af Ariman: icke rörd
af någon — tills slutligen tvenne skogsnymfer ödmjukt bådo honom, att han
ville tillåta dem få några smycken, som gagnade ingen. Han beviljade dem
slutligen hvar sin ring. Men förr hade de icke fått ringarna på sina
finger, än de med vildt ursinne började storma fram genom alla nejder. De
tände eld på sina egna mest älskade trädgårdar, de anföllo hvarann, och de
refvos tills de dogo så mycket som dryader kunna dö. När Ariman fick
höra talas bärom, sade lian intet, men såg en stund med en stilla blick ned
på den stora klara Stjernhimmeln, som låg utbredd lik ett omätligt hvalf
inunder månen.
Det kan mycket väl vara Amorina, som inspirerat denna
skildring av det oefterfrågade skönhetsriket, vilket kommit till på lek
och varav endast vissa benådade fingo ta del. Man skulle kunna
jämföra passagen med ett uttalande i brev till Henrik Öfverberg
av den 28 febr. 1822 (Nord. mus.), att Amorina är frukten av
många saliga ögonblick. "Jag vet ej, om menniskorna skola bry
sig om den eller förakta den. Min fröjd var att bygga och
sammansätta detta huset. Jag vet af Gud, att det står på eviga idéer.
Jag är nöjd, att det goda barnet finns i verlden. Jag vet att det
skall blifva till en galenskap för många. Det må gå".
Emellertid berättas det i Ormus och Ariman, att de båda
gudarna blevo oense och konstituerade sig som de två principerna.
Då schismen uppstår, lovar Ariman att verkligen uträtta något.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
