Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Werner Söderhjelm: Almqvist och Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74 Werner Söderhjelm
Runeberg gjorde visserligen ingen reservation för det katolska
utan tog det hela mer mänskligt. Icke heller behöver man föra
hans syntes tillbaka på Atterboms — det är mycket av Schelling
hos båda. Men Runebergs hela framställning bäres av en starkare
romantisk och idealiserande fläkt än den store svenske fosforistens
och tager, såsom redan antytts, oftare gestalt i skaldiska vyer än i
en estetisk-etisk granskning, vilket Atterboms anmälan i högre
grad är. Mest framträder detta vid tolkningen av Don Juans slut:
Atterbom kallar upplösningen endast "svävande och outredd", men
just i detta svävande och mångtydiga ser Runeberg dess förtjänst,
emedan det är stämt i samma luftiga skala som så mycket av det
föregående och låter det hela förena sig med naturen och smälta
bort i dess sköte. Här har Runeberg åter fört tillämpningen av
romantisk filosofi längre än Atterbom, men det kan icke nekas att,
även om Almqvist känt sig tilltalad av denna svävande tolkning
och man kan medge att den är vacker och står i harmoni med
styckets anda, den svenske granskarens kritiska värdesättning
kommer vårt intryck närmare. — Det som väl i allmänhet från rent
kritisk synpunkt är det viktigaste, är att Runeberg försökte
bevisa med vilken genomförd konsekvens Almqvist arbetade: något
som Atterbom icke hittat på och som även en senare granskning
torde betvivla — måhända med orätt, i den mening Runeberg
avsåg. Själv vittnade Runeberg i ett brev till Jakob Gröt 1839
följande om sin uppsats: "Den har blivit reproducerad även i Svenska
Litteratur Föreningens Tidning och mött så mycken approbation
av skaldens både beundrare och strängare domare, att jag måste
tro mig hava träffat styckets anda nära nog. Är förhållandet
sådant, så bevisar min uppsats åtminstone med vilken sträng
konsekvens skalden vet att uppfatta sina ämnen och genomföra sina
målningar".1
Över huvud är skillnaden mellan de båda stora skaldernas
uppskattning av Almqvists tidigare diktning den, att Atterbom går
mycket mer i detalj, anlägger en konstnärlig syn på verken, talar bl. a.
om stilen och ger skäl för sina omdömen, vilka mången gång äro
1 Efterlämnade Skrifter s. 239.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
