Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Werner Söderhjelm: Almqvist och Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Almqvist och Finland 99
Helsingforspressen ger oss fortfarande de rikhaltigaste
upplysningar om Almqvist-" kultens" utveckling och variationer bland
den litterära ungdom, som bildade medelpunkten i landets
intellektuella liv.
Såsom ett talande bevis på, vilken plats han erövrat i den
allmänna beundran, kan det gälla, att man skyndade sig att
sammanställa honom med Runeberg och spekulera över de innersta
likheterna och olikheterna i deras andliga väsen. Den första
uppsatsen av detta slag framträder i Helsingfors Morgonblad 1840,
n:r 50—51. Den bär titeln "Något om Runeberg och Almqvist"
och är med all sannolikhet författad av en ung magister R. I.
Holsti, estetiker och filosof, vilken hölls för en av de mest lovande
bland sin generations många framstående humanister, gjorde sig
sedan bemärkt för dikter och en skarpsinnig avhandling om Hamlet,
utövade ett stort inflytande bland studenterna och dog vid 37 års
ålder såsom rektor för en skola i Tavastehus. Hans betraktelse
om de två skalderna innehåller ju åtskilliga romantiskt-filosofiska
subtiliteter och är ej så alldeles klar, men har också en del mycket
vacker karakteristik. Den visar sin författare rent berusad av
Almqvist, en av hans hängivnaste vapen dragare, vars uppfattning
icke har plats för ens en aning av reservation:
Hos Kuneberg se vi det gamla, men som städse levande i evig ungdom,
belande, tjusande och glädjande. Almqvist har visserligen något av
detsamma, men därtill är han djupt fattad av det nya, det revolutionära, och
det är denna spänning mellan det gamla och det nya, som ger hans dikter
ett så innerligt intresse. — Det gamla är intet annat än naturen, medan
det nya hos Almqvist är anden — något som är svårt att definiera: anden
är naturens oro, kanske naturens död, uppståndelse och liv i en absolut
frihet. Naturen är antingen endast ett svagt uttryck av det sköna inom
skaldens själ eller visar den sig vara just det enda, sanna uttrycket därav.
Detta förhållande igenfinnes i poesins övergång från Epos till Lyra och
Drama. Alla Runebergs stycken stå därför på en episk botten, alla
Almqvists däremot på en lyrisk, Runebergs pQesi yttrar sig mera i färger,
Almqvists mera i toner. Därav frånkänne man ej Runeberg lyrisk
förmåga, lika litet som Almqvist episk. Men där Runeberg synes vara
lyrisk, där är han i grunden episk, där Almqvist synes vara episk, där är
han i grunden lyrisk. Detta innerliga samband mellan epos och lyra, ton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
